BLOGG

Hur det hela började

Jag märkte att E förändrades och började att isolera sig inne på sitt rum men tolkade det som en vanlig tonårsgrej. Så fel jag hade.... någon gång när hon var sjutton år så berättade hon för mig efter att ha tagit lite för många tabletter att hon också skar sig. Jag kan inte i ord beskriva min förfäran som jag då kände men gick igenom hela registret av skuld, skam, ilska och sorg.
Jag ringde runt till olika instanser för att ordna hjälp för E och hamnade till slut hos bup där vi fick en tid för vår flicka. Det tog dock några månader innan hon fick komma dit då det var köer.
Vi fick träffa en kvinna och berättade situationen och hur vi uppfattade E, som själv inte alls var intresserad av att sitta där och berätta om sig själv. Från första dag var det dömt att misslyckas och E var inte med på noterna.
Hon fick träffa en egen samtalskontakt några gånger men det var inte alls lyckat och efter några gånger upphörde samtalen. Vi påtalade Es problem med maten förutom de skärningar hon gjorde på sig själv och bad att hon skulle få hjälp för de ätstörningar vi ansåg att hon hade.
Vi fick bo i en av deras lägenheter i några dagar där E visade upp sin sämsta sida och inte alls samarbetade. De fick se några matsituationer och utbrott men efter en bedömning så ansåg de att E inte hade några ätstörningar.Skärningarna var inte heller något att bry sig om tyckte det och sa att vi föräldrar inte skulle prata med henne om dem. De var inte mer än en kattunges rispor menade de.

Efter en tid fyllde E arton år och remitterades vidare till vuxenpsykiatrin. Där har hon nu gått i samtal i fyra år och under de åren haft tre eller fyra olika samtalstkontakter då de har slutat en efter en.
I början gick hon i samtal en gång per vecka men så minskade de ned samtalen till ett par gånger per månad. Pengar skulle sparas och som alltid så sparkas det på dem som redan ligger, så E var en av dem som drabbades. De ansåg också att hon inte var den som mådde sämst och att andra behövde tiderna bättre än hon. Jag ringde och ifrågasatte deras beslut då jag såg att E inte alls mådde bra. Dock utan framgång!

E mår idag sämre än någonsin och har fyra - fem självmordsförsök bakom sig under de sista åtta månaderna.
Ett av dem inträffade på en sluten avdelning inom psykiatrin då hon lyckades få i sig någon slags flytande skit.Vi föräldrar har inte vetat något om detta då hon inte längre bor hemma och det är mycket hyschande runt omkring det hela.
Nu är E hemma i sin lägenhet igen men drar sig undan som vanligt och vill inte medverka i något. Vi vill få in henne på ett behandlingshem en gång för alla. Vi vill rädda vår dotter för den behandling hon har nu fungerar inte och om vi inte gör något nu, så kommer vi att förlora henne. Det känner jag så starkt! En fasansfull känsla som jag inte vill att någon ska behöva uppleva.

Jag mailar och ringer runt o ber om råd o tips medan dotterns pappa och syster försöker bearbeta E till att vilja fara iväg på ett hem. Hon måste det nu! Hennes armar är sönderskurna och hon har ingen livsvilja alls kvar. Vi kan bara inte sitta här och titta på medan hon dör och jag kämpar med näbb och klor för min dotters bästa. Trots det så har jag den här hemska känslan inombords att hon kommer att dö ifrån oss.Jag undrar också om BUP fortfarande skulle tycka att Es rispor är inget att bry sig om....i dag är det rakblad och helvete som gäller och stora hemska ärr och sår som limmas och sys. Hade de tagit oss på allvar redan då jag första gången sökte hjälp för E så hade hon nog inte varit där hon är i dag. Vår dotter var visserligen inte helt med på noterna som jag har nämnt tidigare, men vi önskade en mer konkret hjälp och en mer förståelse än den vi fick.
Vi skulle ha motat Olle i grind som jag önskade. Bup skulle inte ha bagatelliserat Es problematik.

Kampen fortsätter dock!

söndagen den 1:e september 2013

Cancer

Jag talade med mamma tidigare i kväll och då berättade hon att pappa har fått sluta med sin bromsmedicin. Hon visste inte varför men den hade inte varit bra för honom. Till veckan ska han träffa dem på onkologen så då får han antagligen mer besked. Det är så sorgligt att båda mina föräldrar är cancersjuka och att inte veta hur lång tid de har kvar här i livet. Att mista både mamma och pappa i en sjukdom som är plågsam och förödande i många fall är bland det jävligaste man kan vara med om. Hade det inte varit för cancern så kanske de skulle kunna leva i tio år till. 
Jag tänker för ovanlighetens skull lägga in en lite personlig bild. Ett kort som togs i sommar ute i vår stuga och som föreställer min pappa och mitt barnbarn där gammelmorfar visar tösen var man kunde plocka hallon.

Nu har jag kommit in igen i alla rutiner och allt som är med hundar, barnbarn, hushåll osv. Det är inte så dumt ändå men jag känner att jag absolut inte kan slappna av lika mycket som jag har gjort under de två veckorna i Turkiet. Jag borde kunna göra det men det går bara inte...
E har landat även hon som det lät som! När jag talade med henne som hastigast i går så tittade hon på let´s dance eller vad det nu var. Hon gillar dans - framför allt att få dansa själv och börjar en danskurs i modern i början på september. Då det inte hördes något om Uppsala så valde hon att gå kursen här. Ärligt...det lär inte bli något med Lenagården, tror jag! 
Mår E så bra som hon gör nu så kanske det inte heller behövs men å andra sidan så skulle hon antagligen ta till sig en behandling mycket bättre när hon mår hyfsat bra och orkar lyssna, tänka och bearbeta och allt vad de gör i en sådan behandling. I morgon kommer i alla fall kvinnan på Råd & Stöd att ringa mig så jag får då höra om hon har någon information att delge mig.

Mitt barnbarn sitter här bredvid mig i soffan och tittar på Pingu. Hon har sovit bra såvitt jag vet ( har inget hört men så hör jag ju dåligt ) och snart är det dags för frukost och en promenad med hundarna. Dem som hon för övrigt skötte om så bra när jag var utomlands. Hon tog sin roll som lillmatte på största allvar och gav dem mat, ville gå ut med dem på promenader och busade med Troy. Det blir nog en hundägare av tösen vad det lider.... Mina döttrar har aldrig varit speciellt förtjust i hundarna eller den uppfödning jag hade förut. E tyckte väl det var rätt så spännande men hennes syster brydde sig inte så mycket. Kanske hennes dotter engagerar sig mer i framtiden än vad mor hennes gjorde.

I morgon är det operationsdags för A! Jag följer med till lasarettet och stannar till dess hon ska in o sövas. Sedan åker jag hem till hundarna och återvänder när A har vaknat. Hoppas nu att operationen går bra och att det inte är tumörer som hon bär på.
 
Lägger in en bild på hur det såg ut där vi bodde under vår Turkiet resa. Vi hade en pool utanför lägenheten som vi delade med andra gäster. Badade dock inte så mycket i just den annat än något morgon dopp och kvällsdopp.

måndagen den 2:e september 2013

Operation

Klev upp före sex i morse och följde med A till sjukhuset där hon skulle vara klockan 07. Klockan 08.00 fick hon åka iväg till operationen. Jag tror hon var lite nervös och vem skulle inte vara det....
Jag traskade ned på stan, handlade lite käk och tog bussen hem till jyckarna, som hade protesterat med att göra en gigantisk pöl inomhus. Skönt att det bara var en i alla fall! 

Tar en svängom med snabeldraken i väntan på att A ska vakna upp, piggna på sig och slå mig en signal. Åååh jag hoppas att allting har gått bra!! 

Uppdatering: A ringde och berättade att operationen hade gått bra och att hon hade fått behålla båda äggstockarna samt livmodern och endast en del av äggledaren togs. Nu ska jag och hennes mamma snart åka upp dit igen och förmodligen så får hon komma hem redan i kväll. Skönt!

tisdagen den 3:e september 2013

Telefonsamtal

För övrigt så är avdelningschefen den snorkiga damen som i sitt svarsmail till mig skrev kort och koncist att de följer sina rutiner på avdelningen vad det gäller behandling. Hon skrev bara det och inget mer - inte ens ett avslut.... med vänlig hälsning.... och när jag då i mitt mail som jag sände tillbaka ifrågasatte vilka rutiner, så svarade hon inte på det. Nästa mail jag sände fick jag inte heller något svar på och då struntade jag i att göra något mer åt det. För vad kunde jag göra?! Det är så fruktansvärt nonchalant att vara så kylig mot en orolig mamma som vill ha hjälp för sin dotter. 

Es samtalskontakt ska fortsätta handleda personalen på boendet, en neuropsykologisk utredning av dottern ( en ny ) ska göras av råd och stöd, men inte i höst då de har hört att E är årstidsstyrd eller något sånt. Att hon blir deppig om hösten! Jag vet inte riktigt hur det är på den fronten. Kan kanske stämma!

Ska ringa E i dag och höra hur läget är! Hon har börjat på att jobba igen halvtid på ICA där hon trivs bra. Jag saknar Turkiet och våra dagar tillsammans.
Nu har jag talat med dottern och allting var bra där förutom att hon var lite trött efter att ha jobbat. Hon hade nog bara haft lite ångest någon dag och tagit en tablett mot det, typ Sobril. Annars var det lugnt! 

onsdagen den 4:e september 2013

Finally

Om sanningen ska fram så är jag övertygad efter mitt och sambons samtal i dag med henne om att hon INTE kommer att fara iväg. Det är nog även så att det skrämmer henne och känns läskigt vilket hon själv säger. Det har jag full förståelse för men som A sade till E så har ju jag egna erfarenheter av behandlingshem, goda sådana också och att det kan vara bra för henne att fara iväg. Men som sagt....det lär inte bli något!

Jag mailade till Es samtalskontakt i dag naturligtvis innan jag fick vetskap om det här med mötet på fredag. I mailet var jag rättfram och uttryckte mina tankar och åsikter vilket ni kan läsa en del av här:  
Vi anser dock fortfarande att en vistelse i Uppsala vore det bästa för henne och kanske hon till och med kan ta till sig en behandling ännu bättre när hon inte har ångest hängandes över sig hela tiden. 
Jag vet att du har gjort vad du kan för att hjälpa E och jag tror att du är duktig i ditt yrke men du liksom boendepersonalen borde förbaske mig ha gjort mer än vad ni gjorde under de här långa svåra månaderna för E, när ni märkte hur dåligt hon mådde och hur mycket hon skar sig och överdoserade. Hon skrek ju på hjälp medan ni lät allting rulla på som vanligt! Skamligt är vad det är!!

Nu så här i efterhand så kan jag ju förstås tänka att om jag hade vetat om mötet så hade jag aldrig skickat detta mail till henne. Men å andra sidan så ÄR jag jävligt bitter, förbannad och frustrerad över hur dåligt saker och ting har skötts. Tack och lov att E nu mår bättre! Vem vet hur det annars skulle kunna sluta!!

Sitter med en hel lunta journalanteckningar från psykiatrin men det är inget nytt för mig. Som jag sade till E i dag så vet jag redan allt om henne. Känner bara att journalen kan vara bra att ha någon gång!

Jag tänker nu så här att jaha om det inte blir något med Uppsala för vår dotters skull så kanske det inte gör så mycket nu när hon mår så här pass bra. Rädslan för att hon ska fortsätta skära sig eller överdosera finns förstås kvar men nu försöker jag att njuta av att det är bra för tillfälligt. 
Detta är min älskade E när hon var en liten tös! Lika söt nu som då <3. Värd att kämpa för och jag ger aldrig aldrig upp!

torsdagen den 5:e september 2013

Svar

Vidare så skrev hon att E ska träffa läkaren på fredag för en psykiatrisk bedömning och om jag ska följa med är en sak mellan mig och E och ett beslut som vi får ta. Tänk, det har jag redan räknat ut! 

Nu mår hon bra och det glädjer vi oss åt men vi har levt med E i många många år, levt med hennes ångest och självskadebeteende och vi har levt med oro, sorg, frustration och rädsla i lika många år precis som en medberoende. 
Det är då inte så konstigt att man som mamma och pappa också påverkas och bär med sig sår som tar tid att läka. Bitterheten är en del i det ( över att psykvården nonchalerar oss föräldrar och över att de inte gjorde mer för E ) och ilskan likaså. Det måste få ta tid för oss också! 
Hur som helst så har jag i dag pratat med E och sagt till henne att vilket beslut hon än tar så stöttar jag henne i det. Till hundra! Väljer E att inte åka ( om det mot all förmodan skulle bli ett sådant beslut ), så får vi se till att det blir bra på hemma plan. Väljer hon att åka i väg så kommer jag att hälsa på henne så ofta hon behöver och vill. Vad hon säger nu så vill hon inte fatta något beslut utan att veta mer om stället, fara dit på besök och prata med dem som jobbar där. Sådan klok flicka jag har!! 

fredagen den 6:e september 2013

Som jag trodde

Jag har pratat med dottern för att höra hur hennes möte gick och det blev som jag misstänkte. Inget Lenagården för henne även om de håller det öppet utifall att...
Läkaren tror att E inte skulle klara av att ha DBT i grupp som de har där förutom enskilda DBT behandlingar och sade att det finns olika alternativ här i stan i stället.
Som till exempel Steget och Tegs Behandlingshem! Steget tyckte andra förut i alla fall att det inte var något för henne eftersom det bara var några gånger i veckan på dagtid. Behandlingshemmet på Teg har en bekant till mig varit på en gång i tiden. Hon blev inte bättre av den behandlingen men å andra sidan så var hon verkligen verkligen under isen och djupt inne i ett tablettmissbruk utöver sin galet jobbiga ångest. 
Bara för att det inte fungerade på henne så kan det ju faktiskt vara bra för E. 

Jag hade på känn att det skulle bli så här och ligger nu lågt så länge som E mår bra och glädjer mig åt det som är nu. Om hon sedan försämras igen så får vi ta ställning till vad som då ska göras. Eller....jag kan inte göra så mycket därför att jag har gjort allt i min makt under de här månaderna sedan hennes första självmordsförsök och ändå har inget hänt. Som anhörig är man jäkligt liten på jorden!
Hennes läkare skulle ringa mig så jag får vänta ut hans samtal och höra vad han har att säga.

Vi ska i dag hämta pappa på en biltvätt där han skulle lämna in bilen för en uppfräschning. En riktig tvätt in och utvändigt för hand! Han var inte så pigg berättade han i går men det som strulade med hjärtat är okey nu i alla fall. 

I morgon kväll kommer min bror på middag och vi har tänkt att grilla så här på höstkanten. Det är bäst att passa på innan vintern står för dörren! Förra gången brorsan var här på middag den 18 maj så vet vi ju alla vad som hände....
Det var den kvällen jag fick ett samtal om att E hade blivit inlagd på sjukhuset än en gång efter en överdos. Jag fick lämna bror och A för att ta en taxi upp till lasarettet där jag efter många om och men fick träffa E. Som var i dåligt skick och full som ett ägg! 
Nu hoppas jag att denna kväll blir bättre utan några som helst missöden eller något strul.

lördagen den 7:e september 2013

Olustkänsla

Jag har efter gårdagens samtal med dottern en olustkänsla inom mig men kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Om det är att landstinget inte skickar i väg henne till Uppsala, att hon inte vill, att de anser henne inte klara av att sitta i en grupp för terapi ( vilket jag är säker på att hon faktiskt skulle fixa ) eller orden hon sade: Vadå då om jag skär mig en gång till.... Det lät som att hon inte tänker sluta skada sig.... Jag misstolkar möjligen men både jag och sambon tyckte verkligen att det lät illa. 
Var även in på landstingets sida och läste lite om steget samt tegs behandlingshem och åtminstone i tegs behandlingsplaner så kör de med gruppterapi precis som på Lenagården. Så den teorin köper jag inte att E inte skulle kunna förstå och ta till sig terapin. Det blir lite dubbelt liksom! Det handlar nog mest om pengar i detta fall! 
Men som sagt var så får vi se tiden an och hoppas på att allting löser sig till det bästa. Inga fler självmordsförsök och helst inga fler skärningar hade förstås varit kanon. Jag önskar att E kunde ta fram sin jävlar i anamma sidan som hon faktist har och bestämma sig för att ge tusan i att skära sig när ångesten är jobbig. Att hon kunde ta till andra metoder när det är tungt så som att ge sig ut att springa, gå en långpromenad eller flera om dagen om så är, köpa sig en box boll och ge den på moppen utav bara fan, skriva av sig.... finns många sätt! Jag själv gav mig ut och sprang!

söndagen den 8:e september 2013

Oväntat besök

Fick i dag oväntat besök av kennelkonsulenterna som ville checka av miljön och hundarna. Det gick bra och de tyckte att hundarna var trevliga och välskötta och att jag var väl insatt i rasen. 
Jag tycker att det är bra att konsulenterna finns dels för att hålla koll på kennelägarna runt om i landet och dels för att de kan ha tips och ideer att komma med. 

Pappa ringde i morse och han sade att han betalar verkstadsräkningen åt mig. Himla gulligt gjort av honom men det är sån han är! Världens snällaste pappa och det gör förbannat ont att både se och höra hur dålig han faktist är. 

I fredags när vi skjutsade honom från och till biltvätten så berättade han om episoden då han fick åka ambulans in till akuten efter att ha kollapsat på vårdcentralen. Anledningen till att han nu har slutat med sin bromsmedicin för prostatacancern är att den orsakade hjärtproblem hos honom då den krockade med någon annan medicin, som han tar. Inte bra! 

I morgon ska han till onkologen för att höra vad som nu händer. Han har blivit så gammal både till utseendet i sättet, händerna har blivit så rynkiga, han till och med låter gammal på rösten eller som att där inte finns någon kraft längre. Han orkar knappt köra bil längre och än mindre gå. Det är smärtsamt att se! Nu kanske det låter på mig som att han är döende och det är han inte ännu men han har tappat mycket av den han har varit. 

I morgon ska E och hennes tvillingsyster på spa under eftermiddagen. Så kul att de ska ses och mysa ihop!

Måndag 9 september 2013

I dag har jag mest suttit och grejat med denna nya hemsida och fört över gamla blogginlägg från en annan sida och därför får ni ha överseende med hemsidan och dess blogg. Färger och storlekar olika från gång till gång men från och med nu ska det bli lite enklare och snyggare inlägg här ute.

E och hennes syster var på spa i dag och hade det väldigt skönt och avslappnat. De badade i alla varma bassänger, bastade och solade. Jag ska också fara på det längre fram på och bara koppla av.

I dag ringde min pappa för att berätta hur det gick på onkologen! Den bistra sanningen är att de inte tänker göra något mer. Inga fler behandlingar eller andra insatser. Det finns nog inget mer att göra!

onsdagen den 11:e september 2013

Fight for your life

Läkaren som E träffade i fredags skulle ringa mig men ännu har jag inget hört ifrån honom. Inte för att det känns som att det spelar någon roll längre. 
Jag har hela tiden känt på mig att E skulle säga nej till att fara och jag har också hela tiden förstått att vart jag än vände mig, så skulle det bli avslag. Men jag har ändå kämpat och haft ett litet litet hopp om att rätt beslut skulle tas endera inom socialtjänsten eller inom landstinget. 
Det är väl som min mamma sade: Du har verkligen gjort vad du kan för E! Jag ska i ärlighetens namn säga det att jag tycker fortfarande att E borde fara i väg till Uppsala. Men det är inget som jag kommer att ödsla mer energi på i dagsläget. 

E har inte fått något besked från rätten om hur det gick med överklagan men det dyker nog upp när som helst. Lär bli avslag även där, så klart!Jag och E hade i går ett långt samtal i telefonen och det kändes rätt så bra efteråt. Jag hoppas att hon också tyckte det!
Jag vill att hon ska förstå att jag vet hur det är att ha ångest, att må riktigt dåligt, att känna att man inte orkar mer men också att det bara är hon och ingen annan som kan förändra sitt liv. Att det handlar om att bestämma sig och med det i ryggen och med hjälp av terapi gå vägen mot ett tillfrisknande. 

Att skära sig blir ett beroende eftersom det lindrar ångesten för stunden men sedan kommer den ju tillbaka och kanske etter värre med dåligt samvete inkluderat. För att inte kunna stå mot att skada sig! Det är vad jag tror!
Jag vet vad beroende är! Jag har lyckats med att sluta med droger, att dricka för mycket, att röka och att snusa. Jag bestämde mig helt enkelt för att lägga av och ångrar inte en sekund mina beslut. 

Inte ens när det har varit som jobbigast i det här med E och med mina föräldrars sjukdomar, så har jag sviktat och längtat efter det som jag tidigare höll på med. För länge sedan nu!
Jag har förstås haft hjälp av behandlingshem, terapi och mediciner, men den som gjorde det största jobbet var jag. Det måste E också göra!

Jag vill att E förstår hur jag tänker och att det går att bli frisk bara hon bestämmer sig för att nu är det slutskurit och slutöverdoserat.
Vilket hon nu verkar ha gjort och det ska hon ha en stor eloge för, min fina fina flicka. 
Det är en jävla kamp som med allting annat men hon kommer att fixa det med stöd av folk runt omkring sig. Pricken över i hade varit Lenagården men nu är det som det är med den saken. 
Jag måste sända dem ett mail och förklara läget! Så de kan lägga ned allting med E och en eventuell behandling hos dem.

Jag önskar att E kunde känna att jag finns där jag också! Att hon kunde höra av sig när livet känns jobbigt och inte bara går där och mår dåligt och döljer allting för mig, därför att hon vet att jag blir orolig. Faktum är att jag blir mer orolig av att inte veta!