JULI 2013

måndagen den 1:e juli 2013

Vi har i dag betalat in resterande belopp på vår Turkiet resa som vi ska på i mitten på nästa månad. Det är som E sade i går när vi satt och tittade på kort på resmålet: Nu längtar man ju inte direkt mindre! Det har hon helt rätt i!

tisdagen den 2:e juli 2013

När E tog studenten så fick hon ett spa kort av oss i present och hon kom i dag på att det måste användas innan det går ut. Sambon fick ett till födelsedagen av mig och mina föräldrar, så vi får boka in en dag då vi kan fara alla tre. Jag ser redan fram mot det! 
Det lät som att E mådde bra i dag! 

onsdagen den 3:e juli 2013

Det slog mig precis att denna kvinna aldrig svarade på mitt andra mail. Så här såg det inlägget ut som jag skrev fredagen den 7:e juni 2013:

Nonchalans

Under sista dagarna har jag mailbombat olika instanser angående E och vår önskan om en plats på Lenagården i Uppsala, där de är specialiserade på självskadebeteenden. Det sista svaret som jag fick av sektionschefen inom rehab, psykiatrin går att läsa här: När det gäller förfrågningar följer vi det rutiner som finns på kliniken när det finns önskemål om behandlingshem. Det var vad jag fick som svar på detta mail: Jag kommer med några funderingar till dig eftersom jag inte har en aning om vem som vi ska vända oss till. Vår dotter har ett självskadebeteende sedan flera år tillbaka och har även flera självmordsförsök bakom sig med överdoseringar. Den sista inträffade 18 maj! Hon är nu inskriven på avdelning xxx inom psykatrin men skrivs ut idag igen. Hon åker in och ut!
Vi har fått tips om ett behandlingshem i Uppsala av Anna Kåver, som jag har varit i kontakt med några gånger. Hon tror att Lenagården som det heter skulle passa vår dotter. Lenagården är beredda att komma upp hit och göra en bedömning redan i nästa vecka om så är och de har en ledig lägenhet till E. Problemet är att vi behöver en specialremiss utskriven från en överläkare och vi behöver någon som betalar för en vistelse p å LG.
Vi vet i dagsläget inte vem som är läkare och E själv kommer inte ihåg det. Hon är villig att åka till Lenagården! Jag skulle kunna berätta hela Es story för dig men den är lång och invecklad. Hon har gått i flera år hos en samtalskontakt inom psykiatrin men det har inte givit några större resultat.
Det är bråttom att få i väg E för annars kommer hon att dö ifrån oss! Det är den bistra sanningen och den gör fruktansvärt ont att inse.

Jaha då undrar ju vi då vad för rutiner det är?? Varför får jag inga svar på mina frågor och funderingar?? Mer kortfattat svar har jag nog aldrig någonsin fått av någon. Där ser man hur mycket de bryr sig om oroliga föräldrar som vill ha hjälp till sin dotter.
E känner inte själv att något kommer att ordna sig enligt hennes pojkvän, som har chattat med henne i dag.

I eftermiddags fick jag ett mail ifrån chefen på Lenagården, som undrade hur det går med allting, hur E mår och om det fortfarande finns tankar på en vistelse hos dem. 
Jag trodde att någon från boendet eller enhetschefen för boendet skulle ha varit i kontakt med dem innan de gick på semester. Men där misstog jag mig! Jag svarade honom att det absolut fortfarande finns ett intresse i Lenagården men att kvarnarna maler långsamt och att jag skulle be Es ena kontaktperson ringa honom framöver. Hon har ju pratat med mottagningsenheten som jag gjorde en anmälan till. De har inte själva varit i kontakt med mig efter anmälan utan kollade väl upp Es uppgifter och ringde boendet där de pratade med en kontaktperson. Det var av kontaktpersonen som vi fick veta att de hade ringt dit. Mottagningsenheten har inte hört av sig till mig mer utan nu kör de via E och boendet. Det spelar väl inte mig någon större roll men det var ju jag som gjorde en anmälan och inte boendet.
Boendet har ju gjort en annan anmälan.....en Lex Sarah anmälan på sig själva och jag har gjort en anmälan till IVO.

E har förresten varit här en stund i dag och fick en behandling av sambon för sin onda rygg och nacke. Sedan kom hennes pappa och hämtade henne och mitt barnbarn. Lite rabarberpaj blev det först! E verkade må rätt så bra i dag också. Det är så härlig att se! Vi tittade igenom bilder från resmålet vi ska till och kollade även in en videosnutt. Längtar gör vi båda två väldigt mycket. E är impad av hur lyxigt det verkar vara.

torsdagen den 4:e juli 2013

Jag fick i dag ett mail till ifrån Lenagården. Denna gång ifrån den biträdande verksamhets chefen, som berättade att hon och hennes kollega nu har pratat ihop sig. Följande går att läsa: 

L och jag har pratat om att det nu kan vara läge att göra en första bedömning från vår sida. Samt att E får en beskrivning av behandlingen på Lenagården så hon får en bild av vad det innebär.
Vår behandlare kan åka upp till Umeå den 16:e eller 17:e juli för att göra en bedömning. Han vill då träffa E, dig och så många som möjligt från det professionella nätverket. Visst finns det t.ex en psykolog som förhoppningsvis är i tjänst?
Vi tänker att den bedömning han gör kan ligga till grund för beslutet om placering eventuellt. Kanske blir det lättare för socialtjänsten och psykiatrin att ta ett beslut efter att de fått en skrivelse på vad vi har att erbjuda?

Nu ska jag försöka ordna till det så att någon mer än jag och E kan vara med då han kommer upp. Men jag tror att det kan bli svårt. Dels är det semestertider och dels så är de inblandade inte speciellt intresserade av att vara till hjälp och stöd, som det verkar. Bortsett från personalen på boendet som går på vår linje och anser att hon behöver behandlas på ett behandlingshem. Men jag ska göra ett försök!

Det verkar lönlöst att få till det inför en bedömning. Es samtalskontakt är på semester, vikarien för henne går på sin semester snart och ingen annan sätts in, enhetschefen på boendet är ledig, den ena av två kontaktpersoner är nu på semester fram till augusti och den andra går på sin ledighet om någon vecka som jag förstod det. Kvar finns jag och E samt hennes pappa och någon ordinarie ur personalstyrkan på boendet. Så jag vet inte om det blir någon bedömning ändå. Hoppas på det!
Sedan återstår ju det största problemet......att få någon som betalar för vistelsen. Där hoppas vi på att anmälan till socialtjänsten ska göra nytta.

fredagen den 5:e juli 2013

Jag fick i går en vänförfrågan på FB från en annan person, som miste sin pojkvän för något år sedan. Killen mådde väldigt dåligt och åkte in och ut på psyket och det skrevs ut mer och mer mediciner i allt större doser, något som slutligen ledde till hans död. 
Denna kille kämpar nu för en upprättelse och för att inte fler ska behöva gå igenom samma helvete som hans pojkvän gjorde. Stå på dig för det är fler i den situationen, som äter alltför många sorters mediciner som påverkar dem negativt och som i värsta fall leder till deras död. Tragiskt!

söndagen den 7:e juli 2013

De sista dagarna har jag varit så galet trött så att jag känner mig sjuk. Sambon drog i väg till en badplats men själv orkar jag inte det. Trist när solen skiner och det är underbart varmt ute! 
Men jag har dagar då jag blir väldigt trött och slut - speciellt efter att jag har varit barnvakt. Då ligger jag däckad en dag efteråt! Denna gång så varar det lite längre, tydligen. Märkligt! Jag är egentligen så stark, så energifull och pigg, så det känns botten att må så här. 
Hoppas att E har en bra dag! Att hon njuter av solen och värmen med de andra. 

måndagen den 8:e juli 2013

Har sovit ganska oroligt i natt och vaknade med en känsla av oro i kroppen. Hoppas att känslan är fel!
Den här tröttheten som jag får ibland är kanske ganska förståelig till att den dyker upp. Det har hänt mycket under många år där jag inte har riktigt kunnat slappna av och där oron alltid har legat och malt i mig. Mer eller mindre! Sedan blev mina föräldrar sjuka, Es problem blev värre och min inkomst kraftigt reducerad. 

Trots allt detta så är jag en fighter som alltid kommer tillbaka från en svacka och det tror jag väl att jag ska göra även denna gång. Lite vila, lite trevligheter och lite uppmuntran så är jag på topp igen.

I morgon kommer Es kontaktperson tillbaka från sina lediga dagar och jag hoppas att hon hinner ringa till behandlingshemmet innan de ska i väg på roligheter med boendet. Det känns rätt så angeläget eftersom de har önskemålet om att komma upp snart. Vi får se vad som händer!

Jag känner mig just nu väldigt besviken på Umeå kommun efter att ha fått ett samtal där de säger att de ger avslag på vår önskan om en behandlingshem vistelse för vår dotter. De anser att eftersom det handlar om ett självskadebeteende så är det landstinget som har ansvaret. 
Landstinget anser ju som bekant att vår dotter inte är nog sjuk och att hon dessutom får den hjälp hon behöver på sitt boende ( som inte har vare sig tid eller utbildning för någon med ett självskadebeteende. ) Jag pratade just med en ur personalstyrkan på boendet som säger som oss att alla skyller på alla. 

Nu ska ni veta gott folk, att jag har en kamplust som aldrig förr. Efter att ha pratat med dottern så minskade den inte direkt. Hon är besviken liksom oss och tycker som oss att det är fel att en alkoholist eller narkoman kan få vård från Umeå kommun men inte någon med en psykiatrisk diagnos. Socialnämnden sade alltså nej till det!

tisdagen den 9:e juli 2013

I augusti kommer mest troligt ett eller flera inslag att göras om vår kamp för E. Om vår kamp för att hon ska få fara till Lenagården! 
Om vårdens misslyckande till att hjälpa henne på ett bra sätt, för hur kan de påstå att det har blivit bättre när hon har flera självmordsförsök bakom sig? 

Hur sköter de tex visiteringen på den psykiatriska avdelningen när boendepersonal säger till dem att E mest troligt har skärverktyg i sin handväska och ber dem gå igenom den när hon läggs in. Så visade det sig sedan att INGEN kollade hennes väska, trots allt. Hade inte E pratat med sin tvillingsyster om detta så hade vi aldrig fått vetskap om det och hade inte heller kunnat slå larm. Vi ringde direkt upp på avdelningen och bad dem kontrollera Es väska.
Inte så bra, va?!
Jag fick i dag svar från mottagningsenheten där en trevlig kvinna jobbar, som förstår vår besvikelse och som tycker att det är tråkigt när det hamnar mellan olika myndigheters ansvarsområde. Men att socialtjänsten betraktar psykiatrisk problematik som landstingets ansvar. Sedan kan det vara så att det finns samverkan i olika frågor och behandlingar där vi har ett gemensamt ansvar skriver hon vidare. 
Överklagan ska lämnas in inom tre veckor! Jag vet inte riktigt hur det går till. Om jag kan överklaga via mail eller..... Det känns som att det knappt är lönt att göra en överklagan när de anser att det är landstingets ansvar. Det måste väl vara landstinget som får tummen ur och bestämmer sig. Antar jag! 
Jag hoppas att det börjar röra på sig efter semestertiderna i höst!

onsdagen den 10:e juli 2013

Jag har fått matnyttiga tips av en mamma som har gått igenom något liknande med sin dotter. Kanske inte riktigt detsamma men hon hade som sagt var bra ideer på hur jag ska gå vidare. 
Först i höst lär vi få besked om landstinget betalar för behandlingshemmet. Blir det då ett avslag så kör vi på och det lär bli några fler anmälningar.

Ingen från boendet ringde till Lenagården som jag hade hoppats på. De hann väl inte med det eftersom de for iväg på roligheter och nu har den person som är vår ena dotters kontaktperson gått på semester. Från och med i dag! Jag fick själv sätta mig och maila LG om att hela bunten är på semester och att det nog inte kan bli någon bedömning av dem den 16 eller 17 juli, som de hade önskemål om. 
Tyvärr! 

Har precis pratat med en ur personalstyrkan som går på semester nu men som ville ringa och informera lite innan hon går. De har inte gett upp om behandlingshem för vår dotter berättade hon. Däremot så blir det ingen bedömning från Lenagårdens sida i dagsläget. De hade ringt och pratat med personalen och vill avvakta ett beslut trots allt. 
Nu kanske jag kan sova gott i natt efter det långa men trevliga samtalet med personalen.

torsdagen den 11:e juli 2013

Fick i dag svar på mitt mail till behandlingshemmet och de tycker att det är tråkigt att kommunen inte ser sin del i det hela. Ja det håller jag ju förstås med om! Det är förjävligt som Es pappa sade då jag berättade om avslaget.
Vi får höra av oss till Lenagården till hösten i stället! 

Satt i eftermiddag och skrev ned en överklagan på beslutet från socialnämnden men då min skrivare inte är i funktion, så vidarebefodrade jag filen med överklagan till sambon. Som får skriva ut några kopior på sitt jobb och sedan ska E och hennes pappa samt jag själv då förstås skriva under. Det känns gott att göra något när ingen annan gör det och fastän det är tungt mellan varven och fastän jag har gått i klinch med både en och en annan och satt mig i onåd hos folk, så tänker jag inte sluta kämpa för vår dotter skull. 

Flera år har gått till spillo där hon har mått fruktansvärt dåligt och där allting har gått på som vanligt dag ut och dag in. Där hon har gjort sig illa å det grövsta och där hon har framför allt KUNNAT skära sig med verktyg i sin lägenhet. På sitt boende! Personalen har vetat om hennes rakblad, tänger osv men de har dels inte haft befogenheter att rensa ur hennes lägenhet efter skärverktyg och de har även resonerat som så att det ändå inte är något ide. Att hon kan ju skaffa sig nya verktyg när som helst! 

Visst är det så men jag tänker mig att det är lika som att låta en knarkare knarka eller en alkoholist dricka. Missbruk som missbruk! Du vet om att det finns rakblad i lägenheten och att när ångesten är för svår, så skär personen sig men du gör inget åt det. Hur kan man leva med det?! Någon borde hållas ansvarig och huvuden borde rulla eftersom vi föräldrar inte fick veta något och själva kunde ha försökt ordna med en konkret hjälp åt vår dotter.  
Det hjälpte ju föga med hennes samtalstimmar på psykiatrin och även de ansvariga där borde ha insett för länge sedan att hon behövde något mer än det som gavs. Än i dag verkar de inte förstå det trots två allvarliga självmordsförsök och sönderskurna armar. 

Jag är bitter och jag är besviken men framför allt förbannad! Något jag anser mig ha rätt att vara efter att nästan ha förlorat min älskade dotter. Jag är fortfarande livrädd att hon ska dippa och göra sig illa igen. Att hon mår lite bättre nu förändrar inte något! Man får inte glömma att hon har många års självskadebeteende bakom sig. Något som säkert behöver flera års terapi och behandling på exempelvis Lenagården. 

Så länge det finns liv så länge kommer jag att strida! Det har snart gått tre månader sedan hennes första självmordsförsök den 18 april. Tre månader som jag har legat sömnlös, grubblat, oroat mig, varit arg, besviken, mailat, smsat, ringt och gjort allt i min makt för att få omgivningens förståelse, de ansvarigas förståelse och insikt. Hittills har det gått dåligt! Det är bara från gruppboendets personal som jag numera ändå kan känna ett stöd och där jag känner att de vill detsamma som mig och min dotters pappa, syster och övrig familj. Det har jag förstått på slutet!

söndagen den 14:e juli 2013

Snackade med dottern i dag och det var en bra dag för henne. Gradering 0 - 10 så var det faktiskt på noll, vilket är oerhört glädjande! Så skönt för henne att få slippa ångesten någon gång!
Vi pratade lite om överklagan som jag har skrivit klart och ska dra ut samt låta E och hennes pappa skriva under. E själv tycker att det inte är någon ide att överklaga men vi har inget att förlora på det anser jag. Det blir till 99 % avslag ännu en gång men då har vi i alla fall försökt. 
Landstinget har fortfarande inte sagt sitt och när de som ska besluta har återkommit från sina semester, så lär beslutet fattas. Om de också säger nej då vet jag faktiskt inte vad mer vi kan göra. Nej är väl nej, antar jag! 

Har haft en tung helg! AK hade fruktansvärda magsmärtor och i går fick vi fara till akuten där de tog en massa prover och gjorde en gynundersökning på henne. Det  visade sig att hon har en cysta på 5 cm, som sitter på äggstocken och som de vill ta bort på grund av formen på den. Men det är inte cystan som ger smärtorna tydligen i detta fall. Mer troligt bäckenproblem! Lite sömn och massor av oro så nu är det en trött drös här. Både hundar och människor! 

I morgon fyller mitt barnbarn tre år! Tänk att det är tre år sedan jag var med under förlossningen och fick äran att klippa av navelsträngen. Vi har en väldigt fin kontakt med varandra och hon har varit till stor hjälp under de här månaderna efter min dotters självmordsförsök. Bara genom att sprida glädje med sina härliga skratt och det stämmer verkligen att barnbarnen är livets efterrätt.

måndagen den 15:e juli 2013

Jag fick i går kväll veta att min pappas cancer har spridit sig ännu mer till skelettet och vi har misstänkt det men hoppades in i det sista att det inte var så. Vi visste att han hade metastaser i bröstet sedan förut. Livet är så skört! 

Vi trodde ett tag att mamma skulle vara den som gick vidare först vilket hon själv också trodde eftersom hennes cancer har spridit sig till lungan. Men nu går det utför för min älskade pappa, fort fort! Det gör fruktansvärt ont och denna vår och sommar har varit tung med båda dem sjuka och min dotters självmordsförsök. 
Han ska dock få en bromsmedicin som ska tas varje dag och fortsätter sin blodtransfusion. Nästa på fredag redan! 

Jag vill tillägna denna dikt som jag fann på internet till min pappa. Älskar dig pappa!

”Då papporna blev till var tanken ganska klar,
en pappa har nåt i sig som ingen annan har.
Han ger dig av sin kunskap, försöker att förstå,
i alla livets skeden. Han är att lita på.

Därför kära pappa, om frågan ställdes nu
Vem är den bästa pappan? Jo, svaret är Du.”

tisdagen den 16:e juli 2013

Dottern är taggad som tusan för hon har anmält sig till en fortsättningskurs i modern dans. Här i stan! Den börjar till hösten och vi bestämde som så att det var lika bra att hon anmälde sig här eftersom vi inte vet hur det blir med Uppsala. Huvudsaken är att hon kan känna att det är kul och att hon har en framtidstro. Skulle det mot all förmodan bli av med behandlingshemmet så får hon väl anmäla sig där nere sedan. 

Min pappa hade fått se röntgenplåtarna igår och det är verkligen inte upplyftande. Han har metastaser överallt, tom i knäna! Mamma sade i dag att hon är så tacksam över all den hjälp de får av mig och min bror. Nu är det väl min bror som har mest tid över eftersom jag är barnvakt rätt så ofta. Men det blir bättre till hösten då barnbarnet börjar på dagis igen och jag får mer tid över. De kommer att behöva allt mer hjälp!
E tyckte förstås att det var tråkigt att hennes morfar är så sjuk! Mormor och morfar har varit ett stort stöd för hon och hennes tvillingsyster genom åren. Speciellt under barnaåren då de hade en jättefin kontakt med varandra. 

onsdagen den 17:e juli 2013

Vi har i eftermiddag varit på ett litet försenat kalas hos min dotter och barnbarnet för att fira lillan på hennes tre årsdag. Hämtade först upp E och begav oss sedan dit på fika och presenter. Trevligt!

Tösen fick en leksaksspis av sin morfar, en liten gitarr och en låtsas telefon av moster E. Av oss fick hon en liten varukorg med " varor " i. Hon älskar nämligen att gå och handla! 

Nu ska jag sätta mig och skriva ett mail till enhetschefen för det boende E är på, så att hon har det när hon återkommer från sin semester. Vi fick aldrig journalen innan hon gick på ledighet därför att hon lät så säker på att E skulle få fara till Lenagården, att socialnämnden skulle godkänna ansökan om vistelse på hemmet. Så jag drog tillbaka önskan om att få ta del av journalen tillsvidare men nu när de avslog allting så får vi ordna fram journalen ändå.

Det har i morgon gått exakt tretton veckor sedan vi fick vetskap om Es själmordsförsök, som skedde på kvällen den artonde april. Precis en månad senare skedde ju det andra försöket! Tretton veckor och inte ett dyft har hänt. Det är bedrövligt!

E mår tillfälligt bättre och det är jag så tacksam över men det är ju på falska grunder eftersom hon äter mediciner. Vi vill liksom henne att hon ska kunna vara ångestfri UTAN mediciner och dit kan hon komma om hon bara får rätt hjälp. 
Vi såg i dag att hon har blivit lite rundare i ansiktet av den sist insatta medicinen som är ett mycket tungt medikamente, trots att det är en sådan låg dos. Det är dock inget som vi påpekade eftersom det här verkar vara hennes enda räddning nu och det var än så länge så lite att det är inget att bry sig om. Men det noteras och viktuppgång är en av biverkningarna. Nu kan jag i och för sig tycka att det klär henne med lite rundare kinder men jag önskar att det vore av andra orsaker.

Vi förstår också att så länge som ingen konkret vård sätts in och så länge som ingen tar sitt ansvar och beslutar något vettigt så måste det vara så här. Medicinen verkar som sagt var fungera som hennes livboj i dagsläget!

torsdagen den 18:e juli 2013

Nu har dottern i sällskap med fadern varit här och skrivit under överklagan så i morgon ska jag skicka in den. Säger socialnämnden nej ännu en gång så går ärendet vidare till förvaltningsrätten. Där får vi hoppas på mer tur i så fall! Som sagt var så tvivlar jag på att det blir ett positivt beslut via socialnämnden då de håller så starkt på att det är landstingets ansvar att hjälpa E. 

Min mamma sade vid ett tillfälle att jag har verkligen gjort vad jag kan när det gäller E men ändå känns det som att jag inte har gjort något. Det är väl för att det inte blir några resultat som jag känner så. E mådde nog så lite si och så i kväll upplevde jag det som. Jag behöver bara slänga en blick på E så läser jag av henne rätt så bra.
En mamma känner sina barn bäst!

fredagen den 19:e juli 2013

Man kan lätt känna sig ensam i stunder av missmod och hopplöshet men det gäller att inte tappa glöden. Den är A och O för att vår dotter ska få hjälp. Känns det som! 
Men det är stundtals jättetungt både inombords och i tankarna allt mer ju tiden går. Inte för att E mår sämre men för att jag tror att landstinget bara fördröjer allting i tron att vi ska lägga ned vår önskan om att E ska få åka i väg till Uppsala. Jag tror även att Lenagårdens chefer har tappat hoppet till en viss del.

lördagen den 20:e juli 2013

Jag talade med dottern i dag och hon skulle på en marknad i dag med de övriga på boendet. Hon lät som att hon mådde bättre än i går. Vi talade lite om den kommande resan till Turkiet och att hon har fått en salva för eksem på fötterna. Som hon ska använda i åtta veckor och där hon fick ett nedtrappningschema. Den får inte användas i solen så E hade lite huvudbry över hur hon skulle göra. Vi bestämde att hon får sluta med den några dagar innan avresan. 
Drygt tre veckor kvar till dess vi åker och när man tittar ut genom fönstret och ser regnet falla, så är längtan större än någonsin.
Vi har lyckats att lösa det med hundvakt även detta år men det är ett enda pusslande inför varje sommar då vi ska i väg. Det är fem papilloner som ska passas i två veckor. Hundvakter växer inte på träd såvida vi inte placerar dem på hundpensionat men det skulle bli alldeles för dyrt. 
Vi har tidigare år kunnat ha hannarna hos ägarna till deras pappor men i år gick inte det, tyvärr! De är så bra med hundar och känner våra hannar väl och vice versa. Det hade känts tryggast för oss! Men hur som helst så ska en tidigare valpköpare pyssla om dem under de här veckorna. Det blir bra det också! 
Tikarna ska vara hos min brors före detta fru och deras dotter som har lovat att passa dem. Det är verkligen guld värt och tacksamheten är enorm hos oss, som verkligen behöver komma ifrån, sola, bada, äta och dricka gott och framför allt umgås. 

söndagen den 21:e juli 2013

Jag fick ett tips av en bekant för ett tag sedan att kontakta den som är kurator på råd och stöd. Sagt och gjort först så bad jag vår dotter om tillåtelse att få ha samtalskontakt med denna kurator. Vilket var helt okey! 
Sedan sände jag ett mail till henne där jag förklarade lite om landstingets inställning och där jag bad henne om hjälp. E är inskriven i råd och stöd, så det torde inte bli några som helst problem. 
Dessvärre så är kuratorn på semester och återkommer i mitten på augusti. Ett par dagar innan vi åker utomlands! 
Vad jag kan tänka mig är att hon skulle tycka som oss att psykiatrin inte kan anse att då E bor på ett gruppboende så är det deras ansvar att hjälpa henne. Det är det nämligen inte eftersom de saknar både utbildning och kunskap i att vårda människor med ett självskadebeteende. Det måste vi få psykiatrin att förstå! Det sjuka i det hela är att om vår dotter hade bott i en egen lägenhet utanför ett boende, så hade det sett helt annorlunda ut. Enligt de ansvariga inom psykiatrin.
Det känns som om vår dotter hela tiden faller mellan stolarna på grund av sina funktionshinder och på grund av sitt självskadebeteende. Hade hon strulat runt så hade hon fått hjälp och hon hade förmodligen redan suttit på ett behandlingshem. Det är så fel att det inget händer, så himla fel!!

tisdagen den 23:e juli 2013

Det är inte det lättaste att författa ihop ett brev till socialnämnden där man i ett antal meningar ska berätta om de senaste sex sju årens händelser. Där man ska få dem att förstå och känna med hjärtat hur vi alla lider. Hur mycket vi önskar hjälp till vår dotter, hur många timmar som vi har legat vaken fyllda av oro där nätterna har verkat som eviga och där tankarna och tårarna har varit oändliga. Det är omöjligt att på ett A4 ark få ihop allt detta men jag gjorde mitt bästa. Det hade kunnat bli flera flera sidor men jag valde att dra ihop det i ett enda. Kanske för att jag fick skrivkramp och kanske för att jag längst inne inte tror på ett under. 
Hur som helst så är det här vad jag skrev:

Vi vill överklaga socialnämndens beslut om att vår dotter E född XXXXX inte blev beviljad behandling på Lenagården i Uppsala. En behandling som vi anser är livsnödvändig då hon har ett självskadebeteende sedan många år tillbaka, där hon har skurit sig väldigt illa och på sistone även överdoserat.

Den 18 april tog E en överdos med tabletter som hon hade sparat och den 18 maj drack hon Theralen och tog tabletter. Dessa överdoser höll så när på att kosta henne livet och hon hade hjärtstillestånd. 
Före dessa incidenter har hon fått tag i Theralen vid flera tillfällen för att lugna sig själv och har ett flertal gånger gömt undan medicin för att kunna ta dubbla doser. E och vår önskan är att om en vistelse på Lenagården för henne bör tas på allvar då hjälpinsatserna på hemmaplan inte har givit ett bra resultat. E behöver mer än det som har erbjudits hittills!

Boendet som E vistas på har inte resurser och kunskap att ta hand om någon med ett självskadebeteende, vilket inte heller är deras uppgift och det räcker inte med samtal hos en kontakt inom psykiatrin. Landstinget själva är negativa till att låta E fara till Lenagården, men har ännu inte uppgivit något svar mer än att de anser att hon inte är sjuk nog för vård och därför vädjar vi till er om att hjälpa vår dotter.
E är bara tjugotvå år gammal! Hon har hela livet framför sig och är värd att kämpa för. Hon är värd att få en chans till ett tillfrisknande på ett behandlingshem där de är specialiserade på just självskadebeteenden.

Vi föräldrar och E har så många jobbiga år bakom oss och allt det här är på gränsen till vad vi klarar av. Att som mamma och pappa ständigt oroa sig för hur vår dotter mår, att inte veta om hon kommer att skära sig igen eller ta en överdos och kanske dö, att som ung tjej som E ha ångesten hängandes över sig dag som natt, vilja ha hjälp men inte få det är det värsta man som människa kan gå igenom. 
E har en tvillingsyster som är lika oroliga som oss och hon har varit ett stöd för E, haft ett möte med en läkare på psykatrin avd X när E låg intagen, ifrågasatt och tyckt till, dock utan framgång. 
Det här handlar om en familj som är splittrad och fylld av oro och sorg, en familj som vill se en frisk E utan självskador och överdoser där ångesten dominerar. 

Vi ber er att ändra ert beslut, att låta E åka i väg till Lenagården i Uppsala och kanske ni kan dela på kostnaderna med landstinget. Bara hon får den hjälp hon så väl behöver!

Ja det var väl det jag skrev! Jag valde att aldrig nämna de övriga självmordsförsöken eftersom jag inte har dem bekräftade mer än vad Es pojkvän har sagt. Jag vet alltså inte om det stämmer eller inte då åsikterna går isär gällandet det och då personal på boendet uppger något helt annat.
Det är svårt att få fram känslorna i brev då det lätt blir så sterilt men de skulle ha gått i våra skor under dessa jobbiga år. Jag är övertygad om att de då aldrig hade givit avslag! 

Jag önskar att jag var synsk och kunde se goda nyheter i framtiden! Nu får vi bara gå och vänta, vänta och återigen vänta på något som aldrig händer. Tiden rinner i väg!

onsdagen den 24:e juli 2013

Vi åkte förbi dottern i eftermiddag så att hon fick läsa igenom det jag hade skrivit och sedan underteckna intyget, så får jag stoppa det i brevlådan i morgon. Jag poängterade för henne att jag inte har något intresse av att läsa hennes journal och det ville jag att hon skulle veta. Jag förklarade även att i en journal så skrivs alla händelser som har hänt, allting som hon har gjort och alla sjukdomar / diagnoser ned. Det spelar ingen roll om du läser journalen för du vet ju ändå allting, sade hon. Min goa fina flicka! 

Hon frågade mig om skjuts till busstationen på fredag men precis vid den tiden så ska jag följa med A till kvinnokliniken och pappan jobbar den dagen. Det lutar åt att hon måste ta bussen eller taxi. Så tokigt! 

Har för övrigt haft en underbar dag i det strålande vädret som råder här nu. Varmt så in i norden och barnbarnet på besök i några dagar! Bad och lek på gården, skratt och glädje och mysigheter - det är sommaren i ett nötskal! Mitt barnbarn är världens goaste lilltjej som i går till exempel då hon sitter i sin matstol och precis har ätit. Då säger hon: Vet du en sak mormor? I morgon ska du få låna min mat. Vet du en sak till mormor? I morgon ska du få låna min tutte och kanin. Vilket generöst barnbarn jag har! 

fredagen den 26:e juli 2013

Följde med A till kvinnokliniken där hon fick göra ett nytt ultraljud och det visade att cystan har vuxit 1,5 cm sedan sist. Det vill säga sedan två veckor tillbaka. 
Läkaren kunde se skiljeväggar men tror inte att det är malignt då tumörmarkören som gjordes för två veckor sedan inte visade på något sådant. Men han ser inte heller någon anledning till att vänta med operation och vill att den görs snarast. Han rådde henne att avbeställa Turkietresan då det kan bli operation precis i samma veva. 
Men sjuksköterskan vi sedan pratade med inför operationen lyssnade på oss och skrev in 2 september som operationsdatum med möjlighet till tidigare operation, ev veckan innan vi åker till Turkiet om det skulle bli en avbokning. Då kan hon ändå fara med oss!
Om två veckor är det dags för återbesök och ett nytt ultraljud! Som A sa: Vilken berg och dalbana! 
Jag har bestämt att även om inte hon kan följa med oss så far jag ändå med min dotter. Vi behöver den resan tillsammans! 

Nu sitter E på bussen upp till Pajala! Hon fick skjuts av sin syster till busstationen. Pappan sponsrade också till resan och fickpengar! Han är världens snällaste pappa måste jag då säga. Ställer alltid upp för flickorna när helst de behöver hans hjälp oavsett om det är ekonomiskt eller med något annat. 

Tänkte på det här med gynkontroller! Det är ju ingen hit direkt att slänga upp bena i en sån där stol och jag måste erkänna att jag klarar inte av undersökningen. Har inte gjort en gynkoll på närmare sju år. Jag vet att jag borde göra en och borde ta cellprover och borde gå på de där kallelserna man får. Men jag fixar det bara inte! Så ser jag då A som ser totalt avslappnad ut i den där monsterstolen - hur gör hon......

A fick ett samtal ifrån kvinnokliniken där de gav henne en tid för operation redan på onsdag kommande vecka. Så bra! Då kan hon ju ändå följa med oss till Turkiet. Glädjande nyheter! Min bror hämtar oss på morgonen och skjutsar oss till lasarettet. Så klart att jag följer med! Får försöka ordna så att någon kan släppa ut hundarna de timmarna jag är borta. Hoppas att det löser sig!

Nu har vi gjort helg! Öppnat en kall öl och lagt kött ( gjordes redan i går ) samt grönsaker i marinad. Grillning hägrar! Vi kryddar grönsaksmarinaden efter smak och båda gillar starka smaker. Så det är sting i marinaden kan jag lova! Solen skiner och himlen är klarblå och temperaturen är hög. En underbar sommardag med andra ord!

fredagen den 26:e juli 2013

Januari 2009

Jag fann en gammal blogg som inte finns kvar! Dock finns beskrivningen upplagd ännu. Jag började att blogga i januari 2009 och följande gick att läsa:
Jag är en mamma till tvillingtjejer på arton år.Här skriver jag om den ena flickans självdestruktivitet, om vardagen i vår familj och oron över dotterns mående samt om hennes och familjens kamp och om vägen till friskhet..Men även om glädje ämnen och intressen. 
Tänk va! Detta var för 4,6 år sedan.....Denna blogg jag nu skriver är väl svar nog på hur de här åren har varit. På hur det har gått och på hur fantastiskt bra svensk psykiatrivård är.....

lördagen den 27:e juli 2013

Intressant

Det är intressant vad man ibland kan finna! Har genom åren bloggat lite här och där men avslutat dem av olika skäl. I dag fann jag ytterligare en gammal blogg som jag startade i januari 2008 ( då var E nyfyllda 17 år ). Så här presenterade jag min blogg:
Jag är en ensamstående mamma till tonårsflickor på sjutton år och ni ska få följa vår kamp för den ena tjejens tillfrisknande från sitt självdestruktiva beteende.

Hade jag vetat då att min älskade dotter 5,5 år senare fortfarande skulle självskada så hade jag brytit ihop. Det är ren skandal att så många år har gått till spillo, där hon har fått må så dåligt och lidit så som hon har gjort. Mitt hjärta blöder! Jag hoppas så att jag nästan går sönder att E ska få komma sig i väg till Uppsala. Hon är verkligen värd det efter alla dessa år! 

måndagen den 29:e juli 2013

Förseningar

Dottern messade att tåget var försenat först i femtio minuter som sedan blev till en timme som sedan blev till 1,5 timme. Jag är inte förvånad när det gäller Norrtåg. Det är rent bedrövligt! Det blir hennes pappa som hämtar henne på stationen då min bil är trasig. Avgasröret har gått av, typ! Låter som om jag har en raggarbil och inte en liten Yaris. Det ska bli intressant att höra om hon har fått något svar från landstinget och socialnämnden om dels vår ansökan till behandlingshemmet för henne och dels journalansökan. Jag får höra med henne i morgon! Nu borde folk börja komma tillbaka snart från sina semestrar så att vi kan köra igång och ruska i dem lite.

Home sweet home

Jag har just pratat med dottern som skulle hoppa på ett tåg för transport hem igen. Egentligen så skulle hon stanna till i morgon men de hon hälsade på jobbar då. Så det blev hemresa i dag i stället! 
Vi har lovat att hämta upp henne på stationen i kväll! Hon lät på gott humör och hade haft det roligt där uppe i norr. När hon for upp så åkte hon buss men nu är det alltså tåg som gäller. Hoppas att det inte blir en massa förseningar som det oftast alltid blir. Annars kan jag tycka att det är mysigt att åka tåg. Om inte annat så kan man ju röra mer på sig än på en buss. 

tisdagen den 30:e juli 2013

Mail

Jag har i dag sänt i väg ett mail till den kvinna som vår dotter går och pratar hos på lasarettet. Jag är inte överdrivet förtjust i henne då hon har hittills varit torr och tvär i sitt bemötande, men jag hoppas att det bara är något tillfälligt. Dock så bemötte hon inte Es pappa så trevligt då han pratade med henne i telefonen innan hon gick på semester. Likadant med mina mail och på mötet vi hade i juni! 
Hur som helst så undrar jag i mitt brev hur det har gått med allting och bad henne att kolla upp det och sedan höra av sig. Hoppas på ett positivt svar och ett trevligt bemötande för en gång skull. 

Vad är det som gör att sjukvården dvs psykiatrivården och de inblandade i Es liv måste vara så otrevliga? Är vi obekväma kanske som lägger oss i vår dotters liv? Ställer krav och har oss! Till och med den ena av Es kontaktpersoner som jag tidigare tyckte bra om visade sig inte alls vara så trevlig när det kom till kritan. 

Jag skrev ett mail och tyckte att vi skulle dra ett streck över det tjafs som förekom mellan oss på mötet som var. Hon bemödade sig inte ens om att svara på det! Förmodligen för att hon var på semester..... men ändå.....ett litet svar kunde hon väl ha slängt i väg!
Då kändes det jättejobbigt men nu känner jag att jag skiter fullkomligt i det. Jag och Es pappa gör allt i vår makt för att vår dotter ska få den hjälp hon behöver. Jag är beredd att gå över lik och glödande kol för hennes skull. Om sedan besserwisser typer försöker köra över oss, så får de väl göra det! Men de har inget för det kan jag ju säga....
Dottern kom hem i går! 1,5 timme senare än planerat men så är det ju nästan jämt nu för tiden när man ska åka tåg. Det gör resan dryg! 

Dåligt

Det som är så sorgligt är att allt fler unga mår dåligt och skadar sig på ett eller ett annat sätt. Det som är minst lika sorgligt är att psykiatrivården inte fungerar bra och att landstingen runt om i Sverige inte tar sina ansvar för dessa individer. Det är tragiskt!
Man behöver bara googla på självskadebeteenden så dyker det upp bloggar som unga människor driver. 

Där de skriver om sin ångest, sina självskador och sin förtvivlan, sina rop på hjälp och om frustrationerna. Vad är det med samhället? Varför sätts inte hjälp in och varför har självskadebeteenden ökat? För det har de ju gjort både bland killar och tjejer. 

Jag kan inte hjälpa alla men jag kan göra allt i min makt för att hjälpa min dotter. Jag hoppas att alla de som mår dåligt har en lika tjurig och envis mamma som mig eller för den delen en pappa, som lägger sig i och som vägrar att ge upp.

Antiklimax

A skulle opereras i morgon och har bokat av kunder, ordnat så att föräldrarna skulle vara här med hundarna och ställt in sig på en operation. 
Så ringer de från sjukhuset och ställer in den! En patient som skulle opereras i dag måste tas i morgon på As tid. Thats the way its! Nya tag och eventuellt operation den sjätte i stället. Annars får de ta eländet efter utlandsresan, har A bestämt!

Jag har hjälpt dottern att skicka in en ansökan för reseersättning från gårdagens tågstrul. Någon krona ska hon väl kunna få igen som lite plåster på såren. 

Fick i dag veta att hon som ska vara hundvakt åt våra hannar inte vill bo i sin lägenhet under de två veckorna på grund av klagande grannar, så hon får bo här helt enkelt. Dessvärre så visar det sig att hon jobbar den ena av de två veckorna. Naturligtvis heltid också! Jag vill inte att hundarna ska bli lämnade ensam i flera timmar vilket de hittills aldrig har blivit. Så jag raggar nu hjälp på andra sätt! Spånar i det.... Men med två veckor kvar till avresa ( nästan ), så känns det lite bråttom....

onsdagen den 31:e juli 2013

Trying to reach out

När jag i april fick vetskap om min dotters överdoser så rasade min värld fullständigt samman. Jag kommer aldrig aldrig någonsin att glömma samtalet från hennes kontaktperson. Jag kommer heller aldrig att glömma bilden av E liggandes i sjukhus sängen kopplad till EKG och blek som ett lakan. Att då och där förstå vidden av hur nära hon var att dö ifrån mig och alla vi som älskar henne…..
Det var i den stunden som jag svor på att jag skulle göra ALLT för att hon skulle få en ordentlig hjälp för sitt självskadebeteende. Det var även då som jag förstod att min älskade flicka med all säkerhet skulle göra nya försök när hon väl var utskriven igen. Jag vädjade till omgivningen att inte släppa henne ur sikte, jag vädjade till dem alla som har jobbat med E att hålla en stenhård koll på henne, att hjälpa oss föräldrar att få in henne på ett behandlingshem och att kontakta oss vid minsta problem.
Hon skrevs ut efter ett par dagar och skickades hem till sitt boende där hon har en egen lägenhet. Där kunde hon då ta en ny överdos exakt en månad senare och återigen fick jag ett samtal om att hon var intagen på lasarettet och återigen fick jag se min dotter ligga däckad i en sjukhus säng med EKG övervakning.
Att nu flera månader senare fortfarande vänta på den där hjälpen till henne känns så fruktansvärt surt. Ingen vill ta sitt ansvar därför att allting handlar om pengar. Ingen vill betala så att min dotter kan få den hjälp hon så väl behöver. Det är förjävligt! Jag bestämde mig för att börja blogga efter hennes första överdos. Därför att jag vill nå ut till så många som  möjligt och visa omvärlden hur det är att leva med ett självskadebeteende inom familjen och jag vill visa hur dåligt det fungerar med att få hjälp till någon som mår som vår dotter. Jag vill också visa andra föräldrar som är i samma situation som oss att de inte är ensamma och jag vill säga till dem som är i samma elände som vår dotter att de ska fortsätta kämpa för sin överlevnad och tillfrisknad.

Kors i taket