JUNI 2013
Två veckor
I dag är det två veckor sedan Es andra överdosering och sex veckor och två dagar sedan hennes första självmordsförsök. Jag kan tänka mig att E åkte rätt ned i botten i humöret i eftermiddag och då kan hon mycket väl göra något dumt. Det är så hon fungerar! Funderade på att ringa boendets personal o prata lite med dem men struntade i det.
lördagen den 1:e juni 2013
Mina farhågor är besannade
Jag som mamma kände på mig att det var något igen med E och jag hade rätt i mina farhågor. Hon mådde återigen så dåligt att hon fick åka upp till lasarettet. Där hade hon dessutom lyckats ta med sig något in att skada sig med, så Es pappa ringde dem och förvarnade. Hennes syster fick vetskap om detta!
Vad jag känner nu eller vad vi alla känner nu förstår ni nog! Klump i magen, lessna och förtvivlade.
söndagen den 2:e juni 2013
Mardrömmar
Har sovit gräsligt dåligt men kan inte skylla på vare sig sängen eller värmen denna gång. Anledningen är nog all oro! Vaknade i morse av en mardröm där E är intagen och sitter i en fåtölj med en brinnande blick och helt förstörd. Snett mitt mot henne sitter jag och hennes pappa i varsin fåtölj, pappan slumrar medan jag är klarvaken. Vi har nog väntat ett tag på att få träffa vår dotter! Jag går på toaletten och när jag kommer ut därifrån så ger en sköterska mig Es medicinburk och ber mig att ge den till E. En burk med en hel radda av piller i olika kulörer och jag tänkte för mig själv att det är inte konstigt att E är så förändrad. Vaknade upp av att jag höll andan! Så konstigt det kan bli i drömmarna!!
Faktum är att E ÄR fruktansvärt förändrad nu, inte minst i sitt humör. Det vi fick uppleva i går har vi aldrig någonsin sett och upplevt tidigare. En ilska bortom alla dimensioner!
söndagen den 2:e juni 2013
Överlevnad
Vi är ense om att ska vår älskade E överleva allt detta som hon håller på med, så måste hon bort från stan och bryta det beteende hon har. Det KAN bli svårt att få henne att sluta, ja kanske lite extra svårt eftersom hon är och alltid har varit en sådan person som fastnar i saker och ting. Jag skulle inte vilja gå så långt att jag kallar henne för manisk som jag har hört att det sägs om henne. Det tycker jag absolut inte att E är. Men hon har sedan hon var liten kunnat mala samma sak om och om igen. Hon är också väldigt mycket för rutiner. Maten ska ligga på ett speciellt sätt på tallriken, maten ska serveras klockan 17, hon ska se på samma teveprogram varje kväll och då får man inte störa henne. Det är E i ett nötskal!
Om hon får fara iväg till LG så får man allt ha i beräkning att det kommer att ta tid innan hon blir frisk. Det handlar förmodligen om flera år eftersom hon också har flera års självskadebeteende bakom sig. Det är inte gjort på en kaffe rast att bryta det beteendet!
Folk omkring mig frågar hur jag mår mitt i allt detta. Jag har mått bättre och är naturligtvis väldigt ledsen och slut men är en överlevare, som alltid kommer tillbaka. Jag hämtar energi och kraft i mina promenader, genom mina hundar samt genom min sambo och min allra finaste vän M.
Kämpa E så kämpar vi för dig!
måndagen den 3:e juni 2013
Vad gör vi nu
Chattat med Es pappa och vi försöker prata ihop oss om vad vi nu kan göra för att skynda på något beslut. E MÅSTE iväg och det så fort som möjligt. Vi måste också ta och sätta oss ned och prata med henne snarast. Inte för att jag tror att det ger något! Inte som hon mår numera.
Hennes samtalskontakt på psyket berättade i dag att hon inte kan påstå att hon känner E vid det här laget. De har träffats under en lång tid, säkert i ett år eller mer men hon kommer inte E innanför skinnet. Däremot så anser hon att E är svår att behandla då hon inte tar till sig behandlingsformen. Hon lät nästan tveksam till att LG kunde vara till hjälp, så uppfattade vi det som. Vad har vi då för alternativ? Det finns inga som vi ser det! E är förlorad annars! Det är den bistra sanningen. Hon vill till LG och är beredd att prova på det men blir det inget av det då faller hon djup och tar sig inte upp igen. Det vet jag som mamma!
måndagen den 3:e juni 2013
Psykiatrivården
Slog upp dagens morgontidning och läste om psykiatrivården i Umeå. Jag visste att det ibland kan ligga tre i Es sal och jag vet även om att det händer att folk tar sina liv inne på psykiatrin. Att det som inte får hända faktiskt sker inne på en sluten avdelning. Jag vet också att de har fullt upp som personal men tycker att säkerheten måste förbättras. Min dotter kunde överdosera där inne och hon kunde ta in skärverktyg utan att någon kollade igenom hennes väska, fastän de hade blivit tillsagda av boendepersonalen. Först då Es pappa ringde dit upp och berättade vad vi visste så skulle de ta en titt på det. Så får det inte gå till!
I eftermiddag är det då möte om E och det ska bli intressant att höra vad som sägs. Inga direkta beslut kommer att tas om jag har förstått det rätt, men något annat måste till och det tror jag att vi alla är överens om.
måndagen den 3:e juni 2013
Möte
E orkar nog inte komma på mötet i eftermiddag och tycker inte heller om att sitta bland en massa folk som ska prata om henne. Det har jag full förståelse för och eftersom hon inte är med, så får vi föra hennes talan. Jag VET att E innest inne vill ha hjälp och att hon uppskattar min inblandning i hennes liv. Att jag strider för hennes skull om jag måste är självklart. Något annat är inte att tänka på och jag är taggad nu att se till att vi alla jobbar för Es skull. Jättetaggad!! Det måste bli något gott ut av det här i dag. Det måste vi tro på!
måndagen den 3:e juni 2013
Meningslöst
Efter nästan två timmars möte med en massa inblandade i så känns det som att det inte ledde till något alls. E hade i dag skrivit i ett sms till sin kontaktperson på boendet att när hon kommer hem igen, så kommer hon att skära sig. I morgon skrivs hon ut från psykiatrin. Gissa hur det kändes att höra det?!
Personalen jobbar på som vanligt slutkörda som de faktist är av allting runt omkring E. Hon kommer att skada sig igen och de sade de själva också. Psykatrin ska kolla vad som härnäst händer! Det är de som gör en bedömning. Lenagården blir det nog inget av med om jag ska vara ärlig och det trodde inte Es pappa heller.
Vad som kommer att hända är följande:
E skrivs ut och skär sig eller överdoserar igen
E åker in på MAVA
E åker in på psyket
E kanske inte överlever.....
Nu känns det si så där att vara den kämpande mamman till E. Luften gick ur.....
måndagen den 3:e juni 2013
Lenagården
Es kontaktperson hade i morse pratat med Lenagården och de var beredda att komma och göra en bedömning på E på onsdag i nästa vecka. OM de hade bedömt det som att de kunde hjälpa vår dotter så hade hon fått komma dit om ett par veckor redan. De har en lägenhet ledig till henne. Men som sagt var så skiter det sig! I alla fall i dagsläget. Det här kommer att ta tid då psykiatrin ska bedöma om LG kan vara något, de ska besluta om de kan betala för en sådan vistelse osv osv. 19 juni har vi nästa möte och förhoppningsvis så har de vi ska träffa mer att komma med då än vad de hade i dag.
Det känns som att det är NU hon måste iväg men jag och Es pappa kan inte göra något åt våra önskningar. Snacka om att vara i en hjälplös situation.Personalen på boendet gör vad de kan men är också en sits som är jobbig för dem och hur kul kan det vara att behöva ta efter E när hon har skurit av artärer. Så illa är det faktiskt!
tisdagen den 4:e juni 2013
Skrivs ut igen
I dag skrivs E ut igen från psyket! Jag vet att det inte är en bra ide men samtidigt så måste hon få leva sitt vanliga liv så gott det går. Men vetskapen om att hon förmodligen kommer att göra något dumt igen är olustig. Jag har på morgonen mailat både till Es samtalskontakt och till chefen för boendet angående mötet igår och att jag glömde säga till alla att E själv kan tänka sig LG. Dels är det ju viktigt att de vet det och dels så undrar vi vad för stora chanser E kan tänkas ha att få fara iväg dit. ! Men samtalskontakten....måste vara less sitt jobb.....vår uppfattning från igår! Hoppas att de svarar på mailet.
I morse fick jag ett gråtil! Det är lite mycket nu helt enkelt!
tisdagen den 4:e juni 2013
Vem vet
Det var tänkt att det skulle bli en utskrivning i dag men de måste ha ändrat sig och bestämt sig för att behålla E lite längre. Ingen av oss vet när hon blir utskriven. Jag tror inte ens att hon själv vet om det! Mitt på dagen i dag fick hon veta att hon skulle få permis i några timmar men jag antar att hon trodde att hon skulle få komma ut därifrån för gott. För denna gång!
Jag önskar verkligen att det såg annorlunda ut. Hon ska inte behöva sitta instängd på en psykiatrisk avdelning med dem som är så sjuka som de är på den avdelningen. Det är olidligt smärtsamt för oss som står henne nära men säkert för henne för E själv också att känna att det är den enda utvägen som det ser ut nu. Så fort hon kommer ut därifrån så skadar hon sig ju eller säger att hon vill dö.
tisdagen den 4:e juni 2013
Hänvisningar
Jag har ägnat förmiddagen åt lite efterforskningar och mailkorrenspondens. Var bland annat i kontakt med sektionschefen på NUS inom psykiatrin, som förstod vår oro men som hänvisade oss vidare till XXXXX.
Författade ännu ett kortfattat mail om Es bakgrund och om vår förtvivlan samt önskan om att få iväg henne till Lenagården. Jag frågade lite om hur en ansökan går till osv. Får se vad svaret blir! Har inga större förhoppningar om jag ska vara ärlig. Men nog är det helt sjukt att vår dotter vill fara men att det kanske är försent när det väl blir av. OM det blir av! Jag kan i alla fall i så fall känna att jag har gjort vad jag kan...
onsdagen den 5:e juni 2013
Långt givande samtal
Jag har precis haft ett långt och givande samtal med en av Es kontaktpersoner på boendet. Deras chef jobbar på för fullt med att få i väg E till LG. Det ÄR kommunens ansvar visade det sig! Men kommunen bollar det tillbaka till landstinget och vice versa. Ingen vill ta ansvaret för att betala för en vistelse på Lenagården. E får permis i dag med och skrivs förmodligen ut på söndag. Inför hennes utskrivning så kommer de att ha full bemanning med nattvak just för E där de sitter inne hos henne. De kommer också att med jämna mellanrum gå igenom hennes lägenhet i jakten på verktyg att skada sig med eller substanser, som hon kan överdosera med. Allt för att hindra henne från att skada sig!
Psykiatrin säger till boendepersonalen att de anser att E inte är nog sjuk och att de inte tycker att hon ska vara i deras vård på en psykavdelning.Vi vill inte heller ha E intagen bland psykotiska och scizofrena människor för så sjuk är hon förstås inte. Inte på det sättet! Men hon kan inte heller bara skickas ut därifrån när hon är självmordsbenägen. Tack och lov att det ordnar sig till det bättre på boendet tillsvidare. Tack till boendets chef!
Hopp
Efter mitt samtal idag med personal ifrån boendet så känner jag mig bra mycket gladare. Det var ett bra tag sedan nu som jag kände mig så här inombords. Börjar trots att kommunen och landstinget bollar den ekonomiska biten mellan varandra känna mig lite hoppfull. DET KANSKE ORDNAR SIG HÖR NI!!!
torsdagen den 6:e juni 2013
Tillbaka på avdelningen
E är åter på avdelningen och jag hoppas att hennes eftermiddag blev bättre senare under dagen. Hon visste inte riktigt om hon skulle bli utskriven i morgon eftersom hon först måste prata med en läkare om det. Men så lät det tidigare!
Blir E utskriven så kör de nog samma procedur igen i hennes lägenhet och det finns en risk för ytterligare konflikter. Så är det och så kommer det att vara till dess något annat händer. Hon ska INTE få en chans till att skada sig!!!
fredagen den 7:e juni 2013
Vill verkligen till LG
Efter lite snack med dottern och en viss sms konversation så förstår jag att E verkligen vill i väg till Lenagården i Uppsala. Hon inser förstås själv att det måste till något sådant för att hon ska kunna bli hjälpt för sina självskade problem.
Mitt hjärta kommer att slitas i tusen bitar om hon inte får fara dit. Speciellt med tanke på att hon nu själv vill det så gärna. Hon vill innerst inne inte dö - hon vill ju faktiskt leva eftersom hon ropar på HJÄLP!
fredagen den 7:e juni 2013
Mail ifrån Lenagården
Jag fick ett mail ifrån LG som undrar hur mötet gick och de har väntat på besked ifrån boendet. Jag vet att en av Es kontaktpersoner har försökt att nå LG, dock utan framgång! Tyvärr så har vi ju inga positiva besked att lämna i dagsläget då inget beslut har fattats ännu. Det känns så bedrövligt att Lenagården är beredda att komma i nästa vecka för att utreda E och att hon där efter nästan omgående kan skrivas in hos dem, om hon platsar där. De har en ledig lägenhet! Men på grund av att ingen vill ta sitt ansvar och betala för en vistelse, så fördröjs allting ännu mer. Risken finns då att platsen går förlorad!
fredagen den 7:e juni 2013
Nonchalans
Under sista dagarna har jag mailbombat olika instanser angående E och vår önskan om en plats på Lenagården i Uppsala, där de är specialiserade på självskadebeteenden. Det sista svaret som jag fick av sektionschefen inom rehab, psykiatrin går att läsa här: När det gäller förfrågningar följer vi det rutiner som finns på kliniken när det finns önskemål om behandlingshem. Det var vad jag fick som svar på detta mail: Jag kommer med några funderingar till dig eftersom jag inte har en aning om vem som vi ska vända oss till. Vår dotter har ett självskadebeteende sedan flera år tillbaka och har även flera självmordsförsök bakom sig med överdoseringar. Den sista inträffade 18 maj! Hon är nu inskriven på avdelning xxx inom psykatrin men skrivs ut idag igen. Hon åker in och ut!
Vi har fått tips om ett behandlingshem i Uppsala av Anna Kåver, som jag har varit i kontakt med några gånger. Hon tror att Lenagården som det heter skulle passa vår dotter. Lenagården är beredda att komma upp hit och göra en bedömning redan i nästa vecka om så är och de har en ledig lägenhet till E. Problemet är att vi behöver en specialremiss utskriven från en överläkare och vi behöver någon som betalar för en vistelse p å LG.
Vi vet i dagsläget inte vem som är läkare och E själv kommer inte ihåg det. Hon är villig att åka till Lenagården! Jag skulle kunna berätta hela Es story för dig men den är lång och invecklad. Hon har gått i flera år hos en samtalskontakt inom psykiatrin men det har inte givit några större resultat.
Det är bråttom att få i väg E för annars kommer hon att dö ifrån oss! Det är den bistra sanningen och den gör fruktansvärt ont att inse.
Jaha då undrar ju vi då vad för rutiner det är?? Varför får jag inga svar på mina frågor och funderingar?? Mer kortfattat svar har jag nog aldrig någonsin fått av någon. Där ser man hur mycket de bryr sig om oroliga föräldrar som vill ha hjälp till sin dotter.
E känner inte själv att något kommer att ordna sig enligt hennes pojkvän, som har chattat med henne i dag.
lördagen den 8:e juni 2013
Massmedia
Massmedias intresse för hur det går till inom psykiatrivården har varit ganska stark har vi märkt. De har haft artikelserier om missförhållanden osv. Vi har fått bli varse om hur det är inom den vården, tyvärr! Överbeläggningar, medicinutskrivningar av olika läkare m,m. Det ÄR bedrövligt och inget som har erbjudits vår dotter har hjälpt henne.
Fick bekräftat i kväll att även om personal ringer LG så kan ändå inget besked ges till dem eftersom det inte är de som beslutar något.
lördagen den 8:e juni 2013
Virrvarr
E har åkt in och ut på lasarettet så ofta på slutet att snart har vi ingen koll längre på alla datum och alla turerna. I dag har hon i alla fall permis igen från mitt på dagen och fram mot kvällen. Gårdagens permission hade varit bra och hon var på gott humör. När jag pratade med henne så hade hon precis kommit tillbaka till avdelningen efter en fin dag som avslutades med en påse china puffar. När jag hör henne på bra humör så tåras mina ögon VARJE GÅNG. Det är så pass sällan vi runt henne får uppleva det nu för tiden. Jag hörde verkligen på E att hon hoppas på det här med Lenagården och att tanken på att det kanske kanske kan bli av gjorde henne gladare. Hon vill ju inte må så här som hon gör! E är samtidigt införstådd med att det kan bli avslag på vår ansökan, att ingen är beredd att finansiera hennes vistelse på ett behandlingshem utanför länet. Det är en grymt jobbig känsla att gå och bära på, att inte veta men att vara rädd för att det blir ett NEJ. Men till dess vi vet så får vi fortsätta kämpa och hoppas på det bästa.
söndagen den 9:e juni 2013
Utskrivning
Det har nog varit en relativt bra dag för dottern som följde med sin pappa och syster samt systerdottern till deras farmor och farfar. Hon brukar tycka att det är trevligt att åka dit och det förstår jag för de är så härliga människor.
I morgon är det utskrivning igen från psykiatrin! Hoppas att hon nu får stanna hemma ett tag utan några fler missöden och jobbiga tankar på att inte vilja leva. De ska på boendet som jag förstår det sätta in vak över henne from i morgon. Även nattetid då någon sitter hos henne! Det kan inte vara roligt men tyvärr så är det nödvändigt som hon mår nu.
Jag har erbjudit henne att komma och bo hemma hos oss men det vill hon inte. Jag är hemma om dagarna och hade kunnat hålla koll på E, men jag vet sedan tidigare att det är fruktansvärt jobbigt att ständigt vara på helspänn. Psykiskt blir man helt knäckt av att ligga och lyssna på om hon skär sig eller på om hon gör något annat dumt. Inte blir det bättre av att jag hör dåligt och blir mer eller mindre inbillningssjuk. Dessutom så blev det en hel del konflikter mellan oss när jag rotade igenom hennes rum efter skärverktyg och när jag höll koll på henne. Så vill jag inte ha det igen och inte hon heller verkar det som. Men när inget annat fungerar och när inget annat erbjuds då vet jag inte vad som ska till för att inget ska kunna hända E igen.
söndagen den 9:e juni 2013
Mail till handläggare
Jag skrev mail till Es LSS handläggare och skickade i väg det här på morgonen. Vill trycka på om att vi önskar få ett beslut ( ett bra sådant förhoppningsvis ) innan nästa möte som är den 19 juni. Veckorna går och det är snart två månader sedan Es första självmordsförsök och under de här två månaderna har hon hunnit med två överdoseringar och flertalet inläggningar inom psykiatrin. Totalt har hon fyra överdoseringar inom ett sex - åtta månader och det är fyra för mycket. Jag antar att handläggaren kommer att som i vanlig ordning bolla ärendet vidare till landstinget, som då skickar ärendet tillbaka till kommunen. Ingen vill bekosta vården för E!
söndagen den 9:e juni 2013
Rädsla
Jag satt och tänkte på det här med vår dotters självdestruktiva beteende. Det har pågått i många år nu och redan för flera år sedan började jag att oroa mig för att hon skulle tappa livslusten. Jag låg vaken om kvällarna och grubblade och var rädd att hon skulle ta sitt liv. Därför att jag kände helt enkelt på mig att hon kunde hamna i de tankarna och i de fruktansvärda destruktiva känslorna, som gör att någon till slut inte längre orkar leva. Att sedan få den rädslan och de farhågorna besannade som jag fick för ca åtta veckor sedan var en chock.
Visserligen så såg vi redan förra sommaren när vi var utomlands att E hade skurit sig väldigt väldigt illa i handleden på ett sådant sätt att vi anade att hon hade försökt att ta sitt liv. Vi frågade inte E något om ärret men det var svårt unvika att inte se skadan och att inte fundera och grubbla på det. Vi ville veta men inte förstöra semestern för E genom att börja prata om allvarliga saker.
Vi vet fortfarande inget om den händelsen och vi vet lika lite om de övriga gångerna då hon har gjort något med sig själv. Men vad vi vet är att vi aldrig ger upp E, vi kommer att fortsätta att finnas där för henne och vi kommer att kriga för hennes skull. Så att hon får rätt vårdinsats med mer terapi än hon har nu och den professionella hjälpen hon behöver. Hon behöver bryta inte bara sitt beteende utan även byta miljö. Det är det vi skulle vilja att beslutsfattarna förstår och ser själva.
söndagen den 9:e juni 2013
Vi kan inget påverka
Jag och Es pappa står väldigt maktlösa i det här med E och att få en bra hjälp till henne. Vi stångar pannorna blodiga i vår strid för E! Jag mailar, jag ringer och jag stöter på folk ideligen i strävan efter att något ska hända. Det är ta mig tusan som ett heltidsjobb! Det sorgliga är att inget händer....
Chattade med dottern om kommande utlandsresa! Hon lägger undan pengar varje månad till den och jag tror att hon ser fram mot resan litegrann. Men hon vet inte om hon kommer att kunna glädjas åt semestern när vi väl är där. Det är inte så lätt att göra det när man mår dåligt och har ångest. Ångesten tar över allt och att glädjas åt solens värme, den blåa himlen, det skimrande havet, den goda maten..... går då bara inte. Nu är det några månader kvar och innan dess kan hon vara på Lenagården eller hon kan vara någon annanstans. Vi får bara se tiden an och ta en dag i sänder.
måndagen den 10:e juni 2013
Inga svar
Dottern är i skolan i dag och ska i eftermiddag tillbaka till lasarettet för att skrivas ut. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon får må hyfsat när hon kommer hem igen. Den nya medicinen gör henne väldigt trött men det är kanske övergående. Hon är själv irriterad på tröttheten vilket är fullt förståeligt. Jag bad hennes kontaktperson kolla upp det här med alla mediciner och vem som egentligen håller i doseringar och dylikt. Tror inte att det är gjort ännu!
Har inte fått svar från LSS handläggaren och kvinnan på psykiatrin men hoppas att de dyker upp under dagen. Jag vill veta vem som gör vad och vem som tar beslut och jag vill att ett beslut finns inför nästa möte.
tisdagen den 11:e juni 2013
Vem kan man lita på
Min tanke efter att hört att E inte hade någon hos sig är att vem ska vi kunna lita på? Jag är jättebesviken! Jag och Es pappa samt syster vill förstås att E ska få leva ett eget liv. Det är ju det vi har strävat efter i tre år nu men när självskadebeteendet har eskalerat med överdoseringar där hon nästan har dött, så kan hon inte ha ett eget liv. Hon måste övervakas till dess att hon mår bättre! Annars har hon inget liv bokstavligen talat. Hon kommer att dö! Det är den bistra sanningen vilket jag har lyft fram i min blogg vid flera tillfällen. Det finns säkert de som tycker att vi inte ska lägga oss i hennes liv så mycket, att vi ska låta henne sköta sitt och att det är Es ansvar att vilja kämpa. Det är inte så enkelt! Hon vill leva men inte med ångesten som jag har nämnt förut. Hon vill verkligen till Lenagården men tänk om det beslutas att hon inte ska dit. Vem vill ta det ansvaret att rycka undan mattan för E och hennes anhöriga?
onsdagen den 12:e juni 2013
You´ve got mail
Har precis sänt iväg det tredje mailet till chefen på boendet och hoppas på ett svar under dagen. Jag provade att ringa henne igår men hon var ej anträffbar. Vi vill veta hur de tänker när det inte sätts in någon slags övervakning på E. Vi vill veta hur de törs riskera Es liv! Hittills har jag inte fått något svar på något av mina brev. De är väl spyless på mig nu! Kan tillägga att LSS handläggaren inte heller har svarat på mitt mail, som jag sände i söndags till honom.
onsdagen den 12:e juni 2013
I dag känns det bra
Jag pratade med E i dag som berättade att just i dag kändes det bra. Just i dag var hon glad! Åh så underbart att få höra sådant ibland! Jag har varit i kontakt med enhetschefen som hänvisade till LSS handläggaren och att vi bara kan avvakta svar ifrån psykiatrin, som tar sådana beslut. Hur som helst så berättade jag för E att jag och hennes pappa ska träffa handläggaren i morgon. Men att vi inte har så stora förhoppningar på att få ett positivt besked. Däremot så poängterade jag vikten av att inte ge upp. Att vi kommer att trycka på till dess det ordnar sig!
onsdagen den 12:e juni 2013
När livet upphör
Jag blev tipsad av några vänner om en mamma vars dotter tog sitt liv för något år sedan och jag mailade henne. Mitt hjärta blöder för denna mamma och för flickan, som inte orkade leva vidare. Det får inte gå till så! Det får bara inte hända alla våra unga som mår dåligt. Nästa gång kan det vara min dotters tur! Nästa gång kan det vara vi som får ett telefonsamtal om att E inte längre är i livet. Tänk er att bära runt på den rädslan!
onsdagen den 12:e juni 2013
Träff med handläggare
Har till slut fått svar även från LSS handläggaren och eftersom han inte vill föra en konversation via mail, så får jag och Es pappa åka dit. I morgon förmiddag ska vi ha en date med honom och diskutera. Han vet nog inget mer än sist då vi hade mötet på boendet men vi vill ändå höra honom säga det. Hur går vi då vidare om inte psykiatrin är beredda att hjälpa oss och E? Vad tusan gör vi då? Herregud så maktlösa vi är i det här! Jag önskar att vi kunde skrika ut till hela Umeå, HJÄLP OSS ATT HJÄLPA E!!! Det sorgliga är att det faktiskt känns som att inget kommer att vara till hjälp. Det positiva i allting är i alla fall att E tycks må lite bättre för tillfälligt. Enligt personal!
torsdagen den 13:e juni 2013
Två månader
I dag är det exakt två månader sedan E åkte in på MAVA för sin överdos där hon var ytterst nära att mista livhanken. Två månaders helvete fyllda med oro, sorg, ilska och frustrationer. Direkt efter samtalet från Es kontaktperson som berättade att E låg intagen, så kontaktade jag Anna Kåver utbildad psykolog och psykoterapeaut samt specialiserad på KBT ( kognitiv beteendeterapi ). Hon har dessutom skrivit flera böcker och är mycket mycket kunnig. Anna rekommenderade Lenagården i Uppsala, som hjälp åt E och jag mailade omgående LG. De fick även prata med Es kontaktperson på boendet och sade sig sedan vara beredda att komma upp till Umeå för att göra en bedömning.
Två månader senare har vi fortfarande inte fått något besked om det ens kan bli tal om att E får åka till Uppsala. Däremot så har E hunnit med ytterligare ett självmordsförsök som ni redan vet om. Något jag var rädd för efter försöket hon gjorde i april. Jag förstod att hon skulle göra om det! Jag fick rätt! En mamma känner på sig sådant! Att då också få höra om en tredje överdosering ( sömnmedicin ) som skedde i mars månad kändes verkligen inte upplyftande. Även om det var i en sådan liten skala att det inte gjorde någon skada och hon inte ens behövde besöka sjukhuset.
torsdagen den 13:e juni 2013
Var det lönt
Mötet med lss handläggaren gav inget! Vilket var precis vad vi hade väntat oss. Han kan inget göra. Det är psykiatrin som ska fatta ett beslut! Dessvärre så ser det inte alls lovande ut. Inte ens han trodde att det skulle bli några positiva besked / beslut när det väl beslutas något. Så uppfattade vi honom. Dessutom så lyfter de fram det här med att E har mått bättre de senaste dagarna. Att det kanske sker en förändring nu i hennes mående.
Det ska mer till innan en så kallad förändring sker anser vi! Hon har flera års självskadebeteende bakom sig med en svår ångest och dippar där hon inte villl leva. Men varje dag som hon mår bra är ett framsteg, absolut! Dock så tror jag inte att det är gjort i en handvändning att lösa alla Es problem. Vi poängterade också vikten av att E får bryta sitt mönster i en annan stad med professionella behandlare. Men som sagt var så återkom handläggaren gång på gång till att han kan inget göra.
E ska tillsvidare gå i samtal hos sin kontakt på psykiatrin en gång i veckan och när hon tar semester så blir det en annan E ska gå och prata med. Under sommaren lär inget besked tas hur som helst. Egentligen så är mötet den 19 juni ingen vits att ha eftersom inga beslut tas. Men Es pappa tyckte ändå att vi borde ha detta möte och trycka på Es samtalskontakt. Om hon kommer på mötet var oklart
Jag satt och gick igenom mina mail konversationer med psykiatrin och socialtjänsten, dvs LSS handläggaren samt enhetschefen på boendet. Sektionschefen på rehab, psyk som svarade så kortfattat och byråkratiskt har inte svarat på det mail jag då sände tillbaka till henne, som löd så här: Jag kan inte förstå hur du kan svara så kortfattat på ett mail ifrån en förtvivlad mamma som ställer ett antal frågor? Ingenstans gav du svar på frågorna jag ställde och vilka rutiner du pratar om framkommer ej.
fredagen den 14:e juni 2013
Slut på energi
Att E nu mår bättre glädjer vi som sagt var oss åt men det känns lite konstlat på något sätt. Men hon kanske helt enkelt bara är så glad över att inte känna ångesten. Jag vet inte när jag senast hörde henne så! Det är i alla fall många år sedan.
Undrar just hur länge hon ska få känna så där? Försvinner det när medicinen inte längre verkar utan att de måste höja dosen? Något som alla som jobbar runt E glömmer bort när de ser att hon mår bättre, som hon har gjort de senaste dagarna och tycker att hon nog inte behöver LG är hennes ätstörningar och hennes tablettmissbruk. De tycks på något sätt tro att nu vänder det. Gör det det? Är det så enkelt att ge E Risperidon och höja dosen på det andra antidepressiva så löses alla problem?
fredagen den 14:e juni 2013
Samtal till psykiatrin
Es pappa ska göra ett försök att få tag i den som E pratar med på psyket. Kvinnan som har lämnat över ärendet angående behandlingshem till sina chefer. Det är två veckor sedan och vi har som sagt var inte hört ett dugg ifrån någon av de ansvariga. Det känns som att de lägger locket på och inte vill ta tag i det här. En urjobbig känsla att bära på förutom oron som finns där. Vad är problemet?
fredagen den 14:e juni 2013
Läkarnamn
E visste inte vem som är hennes läkare där hon går och samtalar men hennes kp skulle maila Es samtalskontakt och fråga. Så förhoppningsvis får vi veta vem det är och kan sedan gå vidare. Vi måste göra vad vi kan även om det inte är till någon nytta. Det är nämligen så det känns. Inget händer trots alla mail och alla kontakter jag har haft med olika människor. E undrade varför jag ville veta vem som är hennes läkare men när jag förklarade varför, så var det inga som helst problem. Därför att hon vill ju i väg till Lenagården lika väl som vi vill att hon åker dit och låter sig bli hjälpt. Det som förvånar mig i allt det här är att massmedia har blivit tipsad av vänner till mig, inte bara en utan flera tidningar samt tv nyheterna. Men trots att det är så upplyst och på tapeten det här med psykvården och hur illa det är, så verkar ingen vara intresserad. Jag bryr mig inte så mycket men jag tycker att det är lite konstigt om jag ska vara ärlig.
I kväll är E hos sin syster och äter middag! Det är så härligt att tjejerna umgås ibland. Tvillingar är alltid tvillingar med ett speciellt band. När de var små och ännu inte hade kommit igång med talet, så pratade de med varandra ett språk som ingen annan fattade. Men de förstod varandra! Rätt så häftigt! Lika läckert är det att de kan köpa likadana kläder utan att den andra vet om vad syrran har köpt.
onsdagen den 19:e juni 2013
Nytt möte
I dag är det ett nytt möte på Es boende men jag fick i går besked om att den som skulle hålla i mötet från början dvs LSS handläggaren fick förhinder. Det är även oklart om enhetschefen på boendet dyker upp och likaså Es samtalskontakt. Dumt och ganska oseriöst om jag ska vara ärlig då det känns angeläget att vi får till det här nu för Es skull.
Hela veckan efter Es utskrivning från psykiatrin var en bra vecka för henne och hon mådde bra men i måndags och i går mådde hon sämre igen och stannade hemma ifrån sitt jobb. Ni ska se på tusan att om en tid så har läkaren höjt dosen på Risperdionet för att E ska må bättre igen och så går tiden och hon fungerar bra på dosen men så blir det sämre igen och en högre dos sätts in osv osv osv.
I övrigt så har jag fått namnet på den ansvarige läkaren inom psykrehab och sände ett mail till honom. Har inte fått svar så jag vet inte om det gick fram till rätt läkare. I annat fall så får jag ringa och be om att vi får komma för en träff! OM inget positivt framkommer i dag på mötet, vill säga! Jag fick ett tips i helgen om att anmäla allting till socialtjänsten
onsdagen den 19:e juni 2013
Skärning
När E blev utskriven efter sin psykiatriska behandling då i samma veva som vi hade vårt förra möte, så hade ju E skrivit i ett sms till sin kontaktperson på boendet att hon ville skära sig och skulle göra det när hon väl kom hem igen. Det var också precis vad hon gjorde! Hon hann skära sig i sin lägenhet ännu en gång fick vi veta idag! Dock inget allvarligt eller djupt. Det minsta hon hittills har gjort så länge som hon har bott där! Tack och lov! Hon hade ju tex kunnat överdosera något eller skurit sig väldigt illa i värsta fall.
torsdagen den 20:e juni 2013
Nobben av läkaren
Es pappa ringde i eftermiddag till hennes samtalskontakt men som vanligt så fick han inte tag i henne och inte heller har hon någon telefonsvarare. Jag har dock mailat henne! Han försökte även få tag i den ansvarige läkaren på psykiatrin som han också blev kopplad till av växeln. Läkaren svarade och sade att han satt i ett möte och bad pappan återkomma om femton minuter. När då Es pappa ringer igen så vägrar växeln koppla honom vidare till läkaren därför att doktorn har sagt ifrån att alla samtal ska gå via Es samtalskontakt.
Ordet fritt
I dag var min artikel om vår dotter insatt i ordet fritt, VK. Det var ett tag sedan jag skrev den och jag trodde att den hade fallit i glömska, men så vips så var den i tidningen ändå. Den överdos E gjorde i mars var visst inte så farlig fick jag ju veta i går, men man kan ändå inte bagatellisera händelsen. Faktum är att hon lade undan en sömntablett som då blev till två när hon då tog dem. Ingen fara på taket enligt boendet ( denna gång ja )! Grejen är väl att E gör det, att hon lyckas gömma undan och att hon lyckas skära sig där hon bor. Det är illa nog! Personalen har inte gjort något fel eftersom de gör vad de kan utifrån de förutsättningar de har, som ska ta hand om ytterligare fem brukare. Men det är systemet som det är fel på, som jag tidigare har nämnt och jag har svårt att förstå hur E kan tillåtas skada sig om och om igen i tre års tid utan att någon slår näven i bordet och säger: Att vi fixar inte det här och nu måste något annat till!
E ska försöka få den här sommaren att bli bra! Det säger hon själv och det glädjer mig väldigt mycket att hon har den inställningen. Med allas vår hjälp och stöd så ska hon fixa det!
måndagen den 24:e juni 2013
Sitter här
Jag sitter här och funderar på vad mer vi kan göra för att hjälpa vår dotter. Det blir lite tomt på ideer mellan varven och det känns stundtals som att vi famlar i blindo i vår kamp för att få henne till Lenagården. För er som inte har läst hela bloggen så ska jag förklara varför vi har fastnat för just Lenagården. Det beror på ett som jag har skrivit förut tips från en kvinna, som heter Anna Kåver. Hon är specialiserad på självskadebeteenden, är utbildad KBT och DBT terapeut samt har skrivit flera böcker. Hon tyckte att just detta behandlingshem vore något för E! Jag litar till fullo på hennes tips och hoppas verkligen att de som har makten att ta ett sådant beslut att låta E fara dit bestämmer sig för det.
Det handlar förstås om stora summor pengar och jag tror att det är en av orsakerna till att inget beslut fattas men jag tror även att det beror på att psykiatrin inte anser E tillräckligt sjuk. Att de graderar ett mående hos en ung människa på det här sättet är för oss en gåta och jag är rädd för att de kommer att orsaka hennes död om hon inte får den hjälp hon så väl behöver. Jag är också rädd för att hon ska bli sämre igen, att det tillfälliga uppsvinget som hon bitvis har ska försvinna och då sätter de in en högre dos medicin, hon blir bättre för en tid, sedan sämre igen osv. En dag kanske hon mår så dåligt att hon tar ett ödesdigert beslut i ren desperation.
Man ska också komma ihåg att E vill ha hjälp! Hon vill fara till LG och hon är tacksam för mitt stöd och min kamp för att hon ska få åka dit och få behandling. Annars skulle hon inte låta mig ta del av journalerna, att anmäla till socialtjänsten, att låta mig stämma träff med den ansvarige läkaren inom psykiatrin och att prata med hennes kontaktperson.
måndagen den 24:e juni 2013
Läkarträff
Es pappa har nu pratat med Es samtalskontakt på psykiatrin och hon skulle höra med läkaren om vi får träffa honom, men det känns som sagt var inte hoppfullt. Samtalskontakt berättade för Es pappa att den sista veckan har det gått så bra för E. Det är ju roligt men Es pappa svarade då med att det hittills inte har gått så bra, eller hur?!
tisdagen den 25:e juni 2013
Lidande
En annan mamma som har varit i en liknande situation som oss och som tyvärr miste sin flicka går igenom ett helvete.
Jag lider med henne så att mitt hjärta nästan brister! Hur kan vården misslyckas så fatalt och varför skrivs det ut mediciner som är rena rävgiftet? Det var precis det som hände med denna mammas dotter som fick i sig för hög dos av medicinen och dog. Varför förbättras inte den psykiatriska vården i Sverige? Hur många unga tjejer och killar ska hinna dö innan politikerna och vården tar sitt ansvar? Varför sätts inte en rätt hjälp in hos dem INNAN det har gått för långt? Som till exempel när det gäller vår E.
Hon är inte sjuk nog säger de ansvariga inom den psykiatriska avdelningen. Men varför inte hjälpa vår dotter då INNAN hon mår lika dåligt som de andra? Varför inte mota Olle i grind? Det skulle de ha gjort redan på den tiden då E var inskriven på BUP. Två allvarliga överdoser där hon höll på att dö i åtminstone ett fall är väl illa nog. Var går gränserna och var sätter de ribban? Har man skurit sig sönder och samman som hon har gjort, är det inte allvarligt nog?
tisdagen den 25:e juni 2013
Journal
Jag har bett E om att hon ska begära ut sina journaler från alla håll och kanter och det lät som att hon kan tänka sig göra det. Vi får se hur det blir men jag tror att det kan vara bra om vi har tillgång till dem eftersom vi då får mer kött på benen att ordna med hjälp för henne. Allt för att hon ska få komma sig iväg! Hon skulle ut på roligheter i dag med boendet och sedan visste hon inte riktigt vad det skulle bli. Men något blir det väl alltid sade hon!
tisdagen den 25:e juni 2013
Inte helt problemfritt
Fick mess av dottern att hennes kontaktperson först vill checka av med enhetschefen för boendet att det är okey att dra ut en kopia på Es journal. Till veckan skulle hon försöka att få tag i chefen! Jag trodde att hon var på semester eftersom hon inte kunde närvara på mötet, som var i förra veckan. Nåja! Hon kan ju ha återkommit! Hur som helst så ska det alltid vara något....jag skrev till dottern att hon har en laglig rätt att få ut sin journal om hon vill. Kontaktpersonen är bra så det är inte det men hon vill väl försäkra sig om att det är rätt av henne att lämna ut en kopia. Det är bara det att allting drar ut på tiden!
tisdagen den 25:e juni 2013
Påminnelse
Jag skickade ett sms i går kväll till E för att påminna henne om att säga till om journalen som ska dras kopia på. Hon hade nästan somnat och blir så väldigt trött av sin medicin. Det är en tråkig biverkan av den sorten hon äter! Tänk att behöva gå omkring och känna sig seg hela tiden bara för att man inte vill ha ångest. Det är som att välja mellan pest och kolera! Till veckan hoppas jag på att få kontakt med Es läkare på psykiatrin. Den läkare som inte ville prata med hennes pappa utan hänvisade alla samtal till Es samtalskontakt på psyket. Det har gått nio veckor och tre dagar sedan Es första självmordsförsök och under dessa veckor har inget rört på sig fast jag direkt efter försöket vände mig till Anna Kåver och sedan till alla berörda och bad om att E skulle få åka till behandlingshemmet i Uppsala. Det är så dålig stil av de ansvariga! Efter det försöket så lovades det minsann att nu skulle de hålla stenhård koll på dottern där hon bor. Det gick som dåligt det därför att en månad senare gjorde hon ju nästa överdos. Plus att hon har hunnit skära sig en gång som vi vet av. Inte mycket och inte djupt men det är grejen att hon lyckas skada sig som är skrämmande. Nu har semestertiderna börjat och flera månader till kommer att gå till spillo utan att ett beslut tas. Jag fick på det sista bedrövliga mötet höra att lss handläggaren hade trott att tidigast i höst beslutas något. Det är ju inte klokt! Betyder inte ett liv hos en ung tjej mer än så?!
tisdagen den 25:e juni 2013
Närvaro
Jag funderade lite på engagemanget när det gäller E och vilket ansvar de runt henne har. När vi den tredje juni var på det möte som jag hade önskat skulle bli så var det lss handläggaren som sammanstrålade alla. Det var jag, Es pappa, Es två kontaktpersoner på boendet, enhetschefen för boendet, Es samtalskontakt från psykiatrin samt två stycken kvinnor från Råd & Stöd var av den ena var kurator och den andra en hörsel och synpedagog ( tror jag att hon var i alla fall ). När mötet skulle avslutas så bestämde vi tillsammans ett nytt datum för en uppföljning det vill säga den nittonde juni. Att det sedan bara var jag, Es pappa samt Es ena kontaktperson och en ledsagare som dök upp kändes inte så upplyftande. Vi förstod ju redan innan mötet att inget skulle ha förändrats men in i det sista så hoppas man ju som förälder. Det är inget nytt möte inplanerat så vitt jag vet och jag vet inte alls vad som händer framöver. OM något händer! Boendet vill ha iväg E till Lenagården precis som vi föräldrar men det är psykiatrin som kommer att krångla är vi oroliga för. Vi hoppas förstås på att vår oro är obefogad!
tisdagen den 25:e juni 2013
E ska be sin samtalskontakt om journalen så förhoppningsvis får vi tillgång till den snart. Hur vi sedan går tillväga återstår att se. Men vi ger oss i alla fall inte eftersom E vill ha hjälp och vi vill att hon ska må bra. Men stundtals är det tungt att kämpa och stundtals vill jag bara lägga ned allting och låta tiden har sin gång och låta det bli som det blir. Men det varken kan eller vill jag innerst inne för när allt kommer omkring så är det är lika med att ge upp vår dotter och riskera att hon fortsätter skära sig eller rent av dör. Då är jag hellre ett kontrollfreak till dess allting vänder och hon mår bättre!
tisdagen den 25:e juni 2013
Goda nyheter
Jag fick i kväll positiva besked och kan säga som så att det rör på sig. Någon hade ringt till vår dotter och frågat henne om hon är positiv till att fara till ett behandlingshem och det hade hon ju så klart svarat ja på. En ansökan är inskickad någonstans! Det ska väl fattas ett beslut. Underbara nyheter!!
Onsdag 26 juni 2013
Enhetschefen ringde mig och ville prata om journautlämningen. Vi kom överens om att avvakta med den till i augusti då vi vet mer om det blir Lenagården för E eller inte. Hon tror att det nog blir av och då är inte journalen aktuell. Jag och Es pappa har ingen användning för den i annat fall än om vi måste gå vidare.
Torsdag 27 juni 2013
E var hemma idag från sitt jobb på ICA förstod jag när hon sände mig några sms. Hon har inte orkat att jobba mycket på slutet! E vill börja i danskurs endera hip hop eller i modern dans till hösten. Jag kollade lite på internet om kurser i Uppsala utifall det nu blir något med Lenagården. Det finns gott om kurser men de startar i början på september.
Torsdag 27 juni 2013
Jag fick svar på ett mail som jag sände i förmiddags till enhetschefen. Följande går att läsa:
Hej och tack för ditt mail!
Vill bara ge lite övrig info om vad vi gjort. Förutom de verktyg som vi har tagit fram tillsamans med psyk, dagbok, kedjan har vi tagit fram en ny rutin att personalen ska ha en tätare telefonkontakt med er anhöriga. Emma måste ge sitt godkännande om vad som får sägas till er innan.
Vikarierna är också inskolade i allt vad arbetet innebär med Emma – allt för att trygga för Emma. Vi har även bokat / bestämt trevliga aktiviteter både individuellt och i grupp över hela sommaren. För att göra det bättre för henne i sommar. Personalen har rätt att ta in exra personal vid behov över sommaren. Vi upplever att både mat och sömn fungerar bättre. Hon är dessutom mer social i möten med vänner och personal. Vilket vi upplever positivt!
Fredag 28 juni 2013
Jag pratade i går kväll med den personal som tog mot samtalet från mottagningsenheten, soc. Hon berättade att det inte är något beslut fattat precis som jag trodde. Det är bara skickat vidare till en socialsekreterare inom socialtjänsten och nu kan vi bara hålla tummarna. Personalen samt chefen på boendet har poängterat vikten av att E får åka till Lenagården. E själv har också sagt att hon verkligen vill dit. Inget beslut tas ändå i sommar utan tidigast i höst lär beslut komma. Blir det ett nej till Lenagården så får vi överklaga, sade personalen på boendet.
lördagen den 29:e juni 2013
E vill börja på att dansa endera hip hop eller modern dans i höst. Vi kikade lite på kurser både här hemma och i Uppsala men satsar på en kurs hemmavid. Vi vet ju inte om det blir något med Lenagården för henne, ännu. Det är jättekul att hon vill och har framtidsplaner! Mycket positivt!
I dag var hon och köpte bikiniöverdelar inför vår Turkiet resa i augusti. Det var lite osäkert ett tag om hon skulle följa med oss men hon gör trots allt det. Kul!
Hon har varit rädd att jag ska kommentera hennes armar och prata om dem och allt det andra jobbiga men jag har lovat att inte göra det. Får bita mig i tungan ibland! Det ska bli en bra resa för oss, en resa där vi har trevligt och inte låter oss sänkas av några negativa tankar.
söndagen den 30:e juni 2013
Vi bestämde oss för att åka till Jämteböle i dag på hembygdsdagen och jag frågade E om hon ville följa med. Döm om min förvåning då hon faktist tyckte att det lät kul och ville hänga på oss.
Vi har haft det jättetrevligt! Helt okey väder, tipsrunda, fika, mumsa på hamburgare, tunnbrödsbakning, levande musik och trevligt folk. Avslutningsvis grillmiddag i Vännäsby! E var på gott humör hela dagen och ni ska bara veta min glädje. Det är så sällan jag får uppleva den här tjejen, som vi fick se i dag.
