MAJ 2013

19 maj: Just hemkommen från sjukhuset och Es lägenhet. E var ruskigt påverkad i dag. Hon sluddrade och kunde inte gå för då svimmade hon och hon kunde inte ens sitta upp riktigt. Värdena ser bra ut men det är fortfarande lågt blodtryck. Hon var irriterad och småarg mot oss! Men orkade inte prata och vara vaken längre stunder. Hon har fortfarande vak åtminstone ett dygn till och ligger med dropp men fick i sig lite pannkaka. Droppet renar kroppen!
En underläkare från psykiatrin var dit och pratade med E men berättade sedan för oss att han inte fick ur henne något. Inte förvånad om jag säger så för det är E i ett nötskal men nu var hon väl lite mer tyst än vanligt på grund av sitt tillstånd. Jag, Es pappa och min sambo berättade hur vi ser på E och vad vi anser att hon behöver för hjälp och han tyckte att behandlingshem lät som en bra ide. Han skulle skriva in det i hennes journal!
Vi har varit i Es lägenhet och gått igenom allting. Alla lådor, alla skåp, väskor osv osv. I jakten på verktyg och mediciner! Fann några saker som hennes pappa har tagit hand om. Vi vill inte att E återvänder till sin lägenhet i dagsläget men får ju se vad som händer härnäst. Vi vet hur som helst mer nu om hur hon har fått tag i Theralenet och kommer att vidta åtgärder gentemot den personen. Som dessvärre också är en som verkar må dåligt!

Jag är så slut nu! Så trött att ögonen går i kors och hungrig men har ingen riktig aptit. Kanske får beställa lite thaimat så kommer nog aptiten tillbaka.

Det här är helt sjukt men jag har haft hjärtklappning sedan gårdags kvällen då jag fick besked om E. Den vill inte riktigt släppa även om den inte är galet störande längre. I går kväll däremot så var det rätt så jobbigt. Jag ska inte ha hjärtklappning, jag har inte haft det på hur många år som helst och vill rakt inte ha det nu heller. Säger alla fula ord som finns i mitt förråd och förbannar allt det här med självskadebeteenden, överdoseringar och skit. Jag är så jävla spyless! Hur mycket ska en människa orka?! Naturligtvis så kämpar jag vidare något annat är inte på tal men jag blir bara så slut av all oro och ovisshet.
I dag hos E så var det extra tung! Hon kunde ju inte ens kliva upp för att kissa utan att svimma, ej heller sitta upp i sängen utan att svimma och när hon var nödig så fick hon kissa på bäcken. Det är inte roligt att se sin dotter behöva göra det, höra henne sluddra och se hennes dåsiga ögon samt se hennes händer skaka när hon försöker äta.

Fick ett samtal från Es kontaktperson som jag tycker är en härlig människa. Hon liksom de övriga står på vår sida och tycker som oss att E ska iväg på hem eftersom det här är en ohållbar situation. De vill inte finna E död i sin lägenhet. Hon ska prata med deras chef och jag har mailat chefen. Berättade läget som det är nu och att E inte kan återvända till sin lägenhet OM inte de sätter in en personal, som kan  vara hos E dygnet runt. Sova där osv!  Om det blir så att hon inte ska bo där till dess något bättre händer så får E naturligtvis bo hemma hos oss. Kruxet är bara att det vill hon inte! 
Jag är tacksam för samtalet och ska försöka att koppla av i kväll och i natt och hoppas på att få sova bättre. Jag känner mig otroligt ledsen och mellan varven kommer det en och en annan tår men det är nog bra att få ut lite känslor.
Tack till alla fina som stöttar oss i samtal och mai

Har i kväll pratat en lång stund med en gammal kontakt som var Es assistent i grundskolan. Det var riktigt trevligt att surras vid och få bolla lite tankar hit och dit. Hon undrar lite som oss hur man går tillväga för att få iväg E till ett behandlingshem, vem som betalar och vad som händer fram till dess, var hon ska bo om hon inte ska vara kvar på boendet hon är på nu innan ev behandlingshem frågan är löst m,m. Många tankar och ideer och hon skulle höra sig för lite med en vän som som jobbar inom socialtjänsten om hur man går tillväga. Nu har vi ju boendet på vår sida och mötet framöver men det är bra att ha flera utvägar och kontakter. E borde ha varit på behandlingshem redan. Det har gått alltför lång tid och ingen mer tid får gå till spillo.
Provade att ringa E nyligen men kom direkt till telefonsvararen så då är väl telefonen avstängd. Ska åka upp dit i morgon!

Har precis kommit hem från besöket hos dottern. Hon var piggare i dag och det gick att prata med henne. Hon kunde med personalens stöttning ta sig till toaletten och hon såg inte lika påverkad ut på ögonen. Men blodtrycket är fortfarande lågt och hon är fortfarande kopplad till hjärtmaskinen men droppet är  borta. Det tar tid för sådana där mediciner att gå ur kroppen så det är inte säkert att hon får bli utskriven i dag heller.
När jag satt på bussen på väg till sjukhuset så gjorde det smärtsamt ont att faktiskt inse att dottern var så jäkla nära att dö för en månad sedan. Att hjärtat hade stannat och att hon hade en sådan pass hög dos i kroppen av tabletter att normalt sett så skulle hon inte ha överlevt enligt läkarna. Denna gång var det nog inte lika nära att hon strök med men det är likväl farligt och mycket mycket allvarliga saker det hon håller på med. De inre organen måste ju ta stryk och tänk om hon får syrebrist och blir som ett kolli i stället.
Ronden hade varit när jag kom dit men E kunde inte komma ihåg  vad läkaren hade sagt. Hon vet inte om hon blir utskriven men underläkaren från psykiatrin skulle ju göra en bedömning någon gång under dagen. Jag frågade E var hon helst vill ta vägen dvs hem till sin lägenhet, till psykiatrin eller... när hon blir utskriven. Det visste hon ej!
Jag sa till personalen att de ska ringa mig om E blir utskriven så att de inte släpper henne vind för våg. Hon ska inte få en chans till att skada sig på något sätt. Hon ska inte dö hon ska överleva!!!

Jag är sjukt stolt över J som åkte upp till sin syster och satte sig ned för att prata med läkaren. Där var det ord och inga visor! Det fanns en del att ifrågasätta och det var precis vad J gjorde. E ska vara glad över att hon har en syrra som engagerar sig så mycket för att få till stånd något bra. J tycker väl inte att det hjälpte direkt för de kör ju sitt race ändå men förhoppningsvis så tar de ändå till sig hennes ord. Han skulle i alla fall kontakta Es boende och säga åt dem att hålla henne under ständig uppsikt. Jag känner mig inte lugnad för fem öre men vi kan bara gilla läget.

Slår upp tidningen vid frukostbordet och det första jag läser är om de besparingar som måste göras inom kommunen. Det kändes verkligen inte upplyftande! Inte bara för alla som drabbas utan även för vår dotter som kanske aldrig kommer att få beviljat en vårdplats på ett behandlingshem, vilket ju är livsviktigt. Så känns det men det kan ju gå bra ändå! Det brukar vara vanligt att kommunen och landstinget går ihop om en sådan betalning, så vi får sätta vårt hopp till det.
I dag får E komma hem på permisen! Hon skulle ned på stan med kontaktpersonen och handla lite. Så skönt för henne! Mitt hjärta värker och sorgen väller över mig lite nu och då som jag har nämnt tidigare. Hon ska inte behöva må så bedrövligt dåligt! 22 år och hela livet framför sig....men in och ut på psyket bland andra sjuka människor i en miljö som inte gör henne friskare, skärningar och överdoser som avlöser varandra, svarta kläder och ett yttre som utstrålar det dåliga måendet. Visserligen så har jag fått vetskap om att E har mer eller mindre slutat med att skära sig och det är ju helt underbart om det inte vore för att hon bytte det mot att överdosera allt möjligt. Det är att leka med döden!

Snackade lite med E som såg fram mot sin permis då hon ska ned på stan och shoppa lite. Hon berättade att medicinen de har satt in heter Risperidon. Det blev aldrig något av Cyprexa!
Men Risperidon är då inget bättre anser jag även om den kanske kan vara till hjälp i små doser. Följande går att läsa om tabletterna:
Risperidon (Risperdal) är ett atypiskt antipsykotiskt läkemedel som främst används för att behandla psykotiska störningar som schizofreni sedan 1993. Risperidon, likt andra atypiska antipsykotika, används även för att behandla maniska och blandade stadier av bipolär sjukdom. Läkemedlet används också i låg dos, för att behandla mycket svåra betendestörningar såsom svår oro, ångest och hallucinos bland annat hos personer med olika demenssjukdomar. Användning vid demenssjukdomar är numera delvis ifrågasatt i Socialstyrelsens "Nationella ritlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom 2010"
2007 godkändes risperidon i USA som enda läkemedel för behandling av schizofreni hos barn i åldern 13-18 år; den godkändes samtidigt för behandling av bipolär sjukdom i ungdomar i åldern 10-18 tillsammans med litium. Risperidon innehåller de funktionella grupperna benzisoxazol och piperidin som en del av sin molekylära struktur.
 Biverkningar
Det finns misstankar om att risperidon genom prolaktinhöjningen kan orsaka tumörer i hypofysen. Detta kan återkomma även om patienten har bytt till ett annat antipsykotika [4]
Som alla antipsykotika, kan risperidon potentiellt orsaka tardiv dyskinesi (TD), extrapyramidala bieffekter (EPS) och maligna neuroleptikasyndromet (NMS), fastän risken är i allmänhet lägre än för äldre typiska antipsykotika.
LIksom alla atypiska antipsykotika kan risperidon utlösa diabetes och mer allvarliga tillstånd i glukosmetabolismen, inkluderande ketoacidos och hyperosmolärt koma.[5]
VANLIGA BIVERKNINGAR ENLIGT FASS:
Parkinsonism. Detta är en medicinsk term som innefattar många symtom. Varje enskilt symtom kan förekomma hos färre än 1 av 10 personer. Parkinsonism innefattar: ökad salivproduktion eller vattnig mun, muskuloskeletal stelhet, dregling, ryckighet när man böjer leder, långsamma, minskade eller försvagade kroppsrörelser, avsaknad av ansiktsuttryck, spända muskler, nackspändhet, muskelstelhet, gång med små, släpande och snabba steg och avsaknad av normala pendlingsrörelser med armarna, ihållande blinkningar till följd av att man knackar på pannan (en onormal reflex).

• Huvudvärk, svårigheter att somna eller att fortsätta sova.

Vanliga (drabbar 1 till 10 användare av 100):

• Dåsighet, trötthet, rastlöshet, svårigheter att sitta still, irritabilitet, ångest, sömnighet, yrsel, bristande uppmärksamhet, matthetskänsla, sömnstörning

• Kräkningar, diarré, förstoppning, illamående, ökad aptit, smärta eller obehag i buken, ont i halsen, muntorrhet

• Viktökning, höjning av kroppstemperaturen, aptitminskning

• Andningssvårigheter, lunginfektion (lunginflammation), influensa, luftvägsinfektion, dimsyn, nästäppa, näsblödning, hosta

• Urinvägsinfektion, sängvätning

• Darrningar, muskelspasm, ofrivilliga rörelser i ansiktet, armar eller ben, ledvärk, ryggvärk, svullnad av armar och ben, smärta i armar och ben

• Hudutslag, hudrodnad

• Snabb hjärtrytm, bröstsmärta

• Förhöjd nivå av hormonet prolaktin i blodet.

Nu ska man kanske inte stirra sig blind på alla biverkningar men ändå vara vaksam.

tisdagen den 25:e juni 2013

Mail

Oj oj oj dotra mi ringde och var riktigt förbannad på mig och hennes pappa ( men det är jag och alltid jag som får ta smällen ) för att vi har rotat i hennes lägenhet. Vi tog ett par tänger, rakblad osv från olika ställen där hon hade gömt undan dem. Nu skulle hon raka sig och hade inte en endaste rakhyvel kvar. Grejen är att hon använder en tång till att bryta loss rakbladen från plasten som de är i för att sedan kunna skära sig. Även om hon också faktist använder dem till det de egentligen är till för. Oftast köper hon så vitt jag vet lösa rakblad men har hon inga så.... E var så arg att hon började att gråta och jo då jag fick heta jävla kärring.
Inte så trevligt men jag var förberedd på vad som skulle komma även om jag tycker att det är jätte jobbigt att hon blir så arg. Men jag kommer att göra om det utifall det behövs. Visst hon kan köpa nya grejer vilket hon också sa och därför har personalen på boendet slutat att ta hennes rakhyvlar o rakblad. Men det struntar jag i! Allt för att försvåra för henne!!
Jag ringde personalen och berättade om att E var arg för det här och det visste de ju redan om. De var precis på väg till affären för att köpa Gel i stället. Es pappa ska också köpa henne en rakapparat!
I kväll blir det ett pubbesök och middag på en china krog. Bjuden än en gång av bästaste vännen som vill muntra upp mig

Chattade lite med dottern som verkar på bra humör i dag, ja hon verkade rent av glad och när hon är glad så blir jag också det. Hon skulle träffa sin kille i dag för första gången på länge. Det blir nog inte i många timmar som de ses men jag kan garantera att han säkert längtar just nu till dess de möts. Kanske hon också i den mån hon orkar. Hon har tidigare gjort antydningar om att vara själv eftersom hon inte riktigt orkar med ett förhållande och pressen som automatiskt blir.

Jag har precis haft ett långt samtal med E om morgon dagen då hon blir utskriven. Hon visste inte själv att hon skulle bli det! Jag berättade om allvaret i att ta överdoser och att personalen tror att hon inte förstår innebörden av vad som kan hända om hon gör det. Att hon faktiskt kan dö eller bli ett kolli som ligger på en vårdavdelning oförmögen att  göra något själv så som att gå, prata, tänka osv. Hon sa att hon inte har tänkt i de banorna, att ingen har förklarat för henne att det faktiskt kan bli så av det. Att hon kan dö det vet hon ju men att hon skulle kunna bli hjärnskadad av det är inget hon hade funderat över.
Jag var lite tuff mot henne i mitt ordval men jag tror att det gick in lite av det jag sa till henne. Hon skulle höra av sig i morgon och berätta om hur det går med allting.

I dag skrivs alltså E ut från psykiatrin enligt boendechefen men som jag skrev i går så visste E inget om det. Jag försökte i går under vårt samtal att få in henne på andra tankebanor när ångesten sätter in och hon vill skada sig. Jag frågade henne vad hon mest av allt tycker om, vem hon mest av allt älskar och vad som får henne mest glad. Svaret är T, hennes systerdotter som blir tre år i juli. Försök då att frammana henne i dina tankar när du mår dåligt. Plocka fram bilden av henne i ditt huvudet och bara ta in och tänk på T. Det kan kanske hjälpa dig litegrann i de svåra stunderna sa jag till E.
Hon sa än en gång att hon inte kan lova att sluta skära sig och att jag tror att det bara är att sluta. Lite svårt har jag att förstå hur man kan göra något sådant mot sig själv men jag har förstått att det INTE är bara att lägga av med ett självskadebeteende. Det har utvecklats till ett slags beroende som hon behöver hjälp med att bryta och just därför borde kommunen inte lasta över allt ansvar till landstinget. Missbruk som missbruk!
Jag sände i går ett sms till Es ena kontaktperson där jag hade några funderingar och jag väntar på att få svar framöver. E har haft tur att få sådana fina kontaktpersoner där hon bor och de vill verkligen att hon ska må bra. Så de är nog inne på samma spår som vi i hennes familj. Att hon  behöver mer hjälp än vad hon har!

Chattade lite med E här på förmiddagen och hon var så glad över att få åka hem. Som hon skrev: Jag får ju åka hem idag!! Vidare: Tänk att få sova i ett MÖRKT rum.
Jag förstår henne! Det är ingen hit att ligga på sjukhuset och jag kan tänka mig att psykiatrin är en dyster miljö. De har inte gjort mycket åt att snygga till där uppe. Gröna trämaterial och vita deprimerande väggar enligt E. Precis som det var under tiden flickorna låg på barn 4 när de var bebisar och jag sov över i ett rum från en nedlagd psykiatriavdelning.

Sms

Medan jag går här i mitt hus och städar flödar tankarna på de veckor som har gått sedan vi förstod att något hade hänt E när vi aldrig fick tag i henne. Sex veckor som har känts som overkliga! Men som har varit i högsta grad så verkliga de kan bli med ständig oro och rädsla, blandat med ilska och frustrationer över de misstag som har gjorts.
Sjukvården skulle ha ringt till oss föräldrar när E kom in på akuten efter sitt första självmordsförsök. I stället fick vi gå i ovisshet i över ett dygn där vi förstod att något hade hänt eftersom vi ej fick tag i henne men inget kunde göra.
Varför tog inte psykatrin in E när hon skrevs ut från MAVA, då första  gången hon låg inne? Hon var ju i så dåligt skick! Vi fick förklarat för oss att E bara lärde sig dumheter inne på den psykiatriska avdelningen, men i detta fall så borde de ha struntat i det.
Två veckor efter Es första självmordsförsök, den 4 maj om jag minns rätt så skjutsade personalen upp E till akutpsyk då hon hade uttryckt att hon inte ville leva. Det var ett bra initiativ även om vi blev störda över att ingen ringde till oss då heller. E skickades hem med Propavan för att kunna sova ( personalen tog hand om medicinen ).
18 maj dvs två veckor senare, så får jag ett samtal om att E återigen hade åkt in efter att ha överdoserat. Jag tar en taxi till sjukhuset och anmäler mig i receptionen och berättar att min dotter är intagen. Jag blir nekad att träffa henne trots att E har skrivit på ett kontrakt om att vi föräldrar ska informeras när något händer. Tänker för mig själv att E kan väl knappast vara i det skicket att hon kan avgöra sådant. Får efter många om och men träffa henne och konstaterar att E var mer eller mindre borta i drogernas värld.
När E är färdigbehandlad på MAVA denna gång så skickas hon till psykiatrin. Efter ett par dagar är läkaren beredd att skriva ut henne trots att han inte tycks ha gjort en suicide bedömning. Efter påtryckningar ifrån boendet så blir E kvar och medicin sätts in.
Efter nio dagar på psyket är E hemma igen!